många olika slags maskiner, som förevisades mig, maskiner för styckning och svarvning och räkning och sortering, direktören förklarade de sinnrika mekanismerna med en viss stolthet, han hade själv uppfunnit en del förbättringar. Men jag hörde på med halv uppmärksamhet. I flera av salarna funnos endast kvinnliga arbetare och jag hade större intresse av att se på flickorna, som stodo vid maskinerna eller sutto vid sorteringslådorna än att följa själva maskinernas förrättningar. Där fanns både äldre och yngre kvinnor. En och annan besvarade min hälsning vänligt, men de flesta hade trumpna och slöa miner — tyckte jag. Många av dem sågo påfallande klena och bleka ut och deras klädsel var i allmänhet rätt vårdslös, hos flera vad man kallar »trasgrann». Direktören, som knappast tycktes se åt arbeterskorna, märkte nog mitt intresse för dem. Ty då vi lämnade den sista salen, sade han med en gest åt flickorna därinne: »Det är inte något tungt göra det här, och de förtjäna bra. Men fruntimmer ha svårt för disciplin och föreståndarinnan har ett drygt göra med dem». Det var som om han velat säga: »du behöver inte alls ha medlidande med dem». Men hans yttrande hade alldeles motsatt verkan på mig. Vad jag först känt inför dessa kvinnor, var väl närmast en nyfiken undran, nu vaknade under hemvägen från fabriken en önskan att kunna göra något för dem. Jag fick en stark längtan att få se om de där trumpna, bleka ansiktena kunde livas av glada leenden, om de slöa blickarna kunde lysa av intresse. De arbetade i fabriken från 8 på morgonen till 7 på kvällen. Kanske man skulle kunna samla dem någon afton i veckan och söka roa dem? Kanske de skulle tycka om att höra musik, poesi, berättelser, att lära sy finare handarbeten, roa sig med sällskapsspel och