för enformig, hon skulle också delvis sköta sjukkassans affärer samt besöka de sjuka. Då de minderåriga hade sin reglementerade halvtimmesrast, måste »Fräulein», som hon allmänt kallades, vara närvarande. Hon hade också arbeterskornas lånbibliotek om hand, de fingo låna utan avgift. Sy- och sängkurser med låga avgifter pågingo nästan hela året och en samaritkurs, som fabriksläkaren ledde, anordnades till arbeterskornas stora glädje varje år. Fabrikssystem hade också ordnat en arbetsstuga för de barn, vilkas mödrar arbetade i fabriken, de kommo dit direkt från skolan och stannade, tills modren lämnade fabriken. Till hennes plikter hörde dessutom att för fabrikens räkning ordna två stora musik- och underhållningsaftnar om året utom julfesten, som försiggick i flera avdelningar. Fabriksledningen, som tillsatt denna fabrikssyster därför att det sedliga tillståndet bland de många arbeterskorna var mycket bedrövligt på adertonhundranittiotalet, uttalade sin stora belåtenhet med fabrikssystems verksamhet, det blev, sedan hon en tid övat sitt inflytande, en helt annan anda bland personalen. Samma erfarenhet hade man gjort vid en stor textilfabrik i Leipzig, som jag besökte. Där försäkrade direktören mig att han numera alls inte skulle kunna reda sig utan sin fabrikssyster, så stor nytta gjorde hon och så mycken trevnad hade både han och hans 750 arbeterskor genom att denna hjälpande, rådande och förmedlande kraft fanns. Och nu ha vi också i Sverige fått »fabrikssystrar», ehuru de flesta av de damer, som inneha platserna vid de »intressekontor», som fabrikerna här och där inrättat till sina arbetares bästa, egentligen inte bära denna titel utan kallas konsulenter eller föreståndare för intressekontoret. Det är genom intressekontoret vägen banats för våra svenska fabrikssystrar. Men först på