manufakturfirrna tog emot tyger till bomullsklänningar och i sin tur lämnade dessa till sömmerskor, sedan hon klippt till dem, blev jag så gott som kastad utför trappan. Det var i ett gammalt hus på Glasbruksgatan. När jag ringde, öppnade hon dörren på glänt. — »Vad är det om?» Jag sade mitt ärende och hann se att ett par flickor sutto därinne och sydde. Hon förstod mig ej genast, men när jag kom att nämna att jag visste till vilken firma hon arbetade, blev hon helt uppbragt. »Kommer aldrig på fråga att jag vill ha med er undersökning att göra.» — Och med en svordom drog hon till dörren, som var alldeles vid trappan, så häftigt att jag föll omkull och åkte utför ända ner i portgången. Andra åter voro glada över besöket. Så t. ex. den övergivna hustrun med den lille ofärdige gossen, som alltsom oftast måste ligga till sängs hela dagen, därför att modern hade för bråttom att hinna hjälpa honom upp. Hon sydde livstycken och damkalsonger av enklaste slag och måste, som alla hemarbeterskor, bestå tråden själv. Till de röda kalsongerna av bomullsflanell, som hon höll på med, använde hon tråckeltråd, »vem kunde ha råd att bestå annat?» Fjorton timmar om dagen sydde hon, endast lördagseftermiddagen slog hon sig lös. Sex öre var hennes förtjänst på ett par kalsonger, 8 1/2 öre på en skjorta. På två dagar sydde hon 1 l/2—2 dussin, var inte så övad ännu. Fattigvården hjälpte med 5 kr. i månaden till hyran. Hon gav alla upplysningar mycket villigt, önskade mig framgång med utställningen och skulle visst gå och se på den. Detsamma sade en bröstsvag fru, som sydde mollskinnsbyxor. Nio timmar behövde hon för att sy ett dussin, om hon låg i riktigt och för det hade hon bara 3 kr. Det var verkligen en skandal så litet som det