betalades av de stora grosshandelsfirniorna, sade hon. Och så illa som maskinen for av det hårda tyget och så mycket tråd som det gick åt; för 35 öre till ett dussin, ja mer. Och pressningen, den var så tröttsam. Hon satt i sitt kök och sydde så gott som hela dagen —- »slavade», som hon sade, tills ett dussin blev färdigt, och sedan var hon trött och förbi, ryggen var som sönder på henne. Nej, fabrikssömnad på en verkstad, där man hade elektrisk maskin och inte behövde pressa, det var då mycket bättre, så’nt hade hon haft förut. Men nu var hon gift och kar'n hennes söp upp halva sin avlöning. Och hon skulle då vara den första att gå in i fackförening, om hemarbeterskorna skulle få en för sig. Jag minns också en hustru, som bodde långt borta i Johannes, som jag besökte rätt sent en kväll. Hon arbetade i ett litet rum innanför köket, vilket var sovrum åt fyra personer. Mannen hade rest till Amerika och lämnat henne med sex barn att dra försorg om. Hon sydde flickklänningar i olika storlekar och underkjolar, för en fin firma. En 14 års flicka, som fick sköta huset för resten, hjälpte till med sömnaden, och en 5-åring drog ut tråckeltrådar och sprättade. Ensam försörjde hon barnen, sade hon, men förjänsten blev sällan mer än 16 kr. i veckan. Ja, d. v. s. hon bar ut en morgontidning också, hon eller den 14-åriga dottern. Från kl. 1/2 6 f. m. till 12 på natten brukade hon sy, de dagar hon ej gick med tidningen, då började hon senare, men höll på litet längre. Och ofta måste hon sy också på söndagarna för att få färdigt. För en flickklänning med kjol och liv, ganska arbetsam, hade hon 2 kr. i arbetslön, för en mindre 1 krona. För fodrade och stoppade små underkjolar med mycket arbete kr. 1 —1,50 pr styck. Gammal och utsliten såg hon ut, ehuru hon ej var mer än 35 år och hon undrade