själv hur länge hon skulle stå ut. Men oskäligt lågt betalades hennes arbete, det var då säkert. Och dyra priser fingo firmans kunder betala. Det enda som hon kunde säga var bra, var att affären hämtade arbetet, så man slapp gå bort tiden med att gå dit. I samma hus som denna kvinna bodde en flicka, som maskade maskinstickade tröjor och strumpor för en fabrik. När jag kom in till henne — dörren stod olåst — låg hon till sängs, hon var sjuk, hade lungsot och hade icke orkat upp den dagen. Bredvid henne på en stol och utbredda på hennes täcke lågo en mängd skära ylletröjor. Ett dussin måste nödvändigt bli färdiga till kvällen, hon hade kvar att virka runt halsen på dem alla. Hon bodde tillsammans med en syster, som arbetade på trikåfabriken, och denna tog hem arbete åt henne, det blev alltid ett par kronor i veckan. 67 öre dussinet var arbetslönen för dessa tröjor, 60 öre fick hon för en mindre sort. När hon var uppe, brukade hon laga mat åt systern och sig själv, nu när hon hade starkare feber, levde hon på mjölk och bröd och litet kaffe, som hon värmde på ett spritkök bredvid sängen. Fick gröt, när systern kom hem på kvällen, och åt ägg också, när de hade råd. Jag hade icke hjärta att säga henne att hon kunde sprida smitta genom sitt arbete, men nog föreföll det ganska möjligt. Det kan ju förövrigt många hemarbeterskor, jag hade besökt en, vars barn hade mässlingen, och hon sydde västar. Den lilla maskerskan, hon var bara 20 år, var i alla fall glad över mitt besök och gav mig många upplysningar om trikåstickning och maskning, hon hade reda på arbetslönerna både för verkstads- och hemarbeterskor. För hemarbeterskor var det vanligaste 20—22 öre arbetslön för ett par strumpor och 29—30 öre för tröjor, då blev timlönen, efter vad vi tillsammans