De flesta ha köpt sina »långmaskiner» på avbetalning och de kosta 300—400 kr. En och annan förläggare — som arbetsgivaren kallas — lämnar maskinen gratis, så heter det åtminstone, men alla reparationer betalas av arbetaren. Det är en mängd olika artiklar som stickas, manskavajer, sjömanströjor, strandkoftor, blusskyddare, tuavästar, livstycken, västar, tröjor o. s. v. Vanligen lejer stickerskan för spolning och montering av varorna, men ibland utföres detta arbete av familjemedlemmar. Gubbar, gummor och barn spola ofta. Jag åkte omkring i bygden och stannade utanför de större eller mindre stugor, där vävstolen eller stickmaskinen syntes genom fönsterrutan. Somliga stugor voro omgivna av en mager täppa, andra hade en stenig potatisåker vid sidan. På de allra flesta håll såg det fattigt ut. Förläggarna bodde i stora eleganta villor eller gårdar med stora parker och trädgårdar, de hade ekipager och skulle leva i sus och dus — påstods det. Emellertid hade ett par förläggare — grosshandlare, som jag besökte, ingenting emot att lämna adresser till stickerskor och väverskor, särskilt till dem som vävde de gamla nästan bortlagda vävnaderna, vilka det också var mycket intressant att få se. Där var en liten gumma, som vävde damastdukar, mönster, som hon påstod att bara hon kunde. Hennes lilla rum, en trappa upp i stugan var så litet att mest bara vävstolen fick plats där, men hon arbetade raskt och med synbar glädje. Hon bodde i egen stuga jämte 7 andra personer, barn och barnbarn, och satt i vävstolen dagen igenom, sade hon. »Hur många timmar?» frågade jag. — Ja, tio, tolv timmar, när det var brått. Men ibland hade hon icke arbete från grosshandlaren, då vävde hon åt familjen, bomullstyg eller ylle till kläder. Hennes veckoinkomst gick till 9—11 kr. i veckan, ty dukarna betalades med 55 öre per styck.