En annan gumma vävde näsdukar för 48 öre dussinet. På tio timmars arbetsdag förtjänade hon 2 kr. i veckan. Hon var 78 år. Bodde tillsammans med en ett par år yngre syster i ett bra rum i egen stuga, som för övrigt var uthyrd. En hustru, som hade sin man i Amerika och två barn att försörja, vävde stramalj 60 cm. bred. Arbetade från 7 f. m. till 9 e. m. och hann 4 1/2 meter om dagen. Hon hade alltså med 12—13 timmars arbetsdag en inkomst av 60—75 öre om dagen. Som hon hade vävt i tjugo år, borde hon ju vara en van arbeterska. Hon fick gå en och en halv mil för att avlämna arbetet och hämta garnet. En och annan vävde konstvävnad, det betalades bättre. För bårdförkläden hade de 13, 15, 18 öre i arbetslön per styck och flitiga väverskor hunno 10—12 förkläden på dagen. Dukar, som voro 160 cm. i fyrkant, betalades med 16—20 öre per styck, och gardiner 16 öre per metern för släta, medan man för gardiner med bårder fick 20—25 öre per meter. Ju längre uppåt skogsbygden jag kom, desto längre ifrån varandra lågo de grå stugorna, desto kargare blev naturen. Och desto sällsyntare blev det att träffa på ungt folk i synnerhet män. Nästan alla unga hade givit sig ner till de stora väverierna i och kring Borås eller emigrerat. Men de gamla gummorna i stugorna läto skytteln gå och knogade på det gamla vanliga sättet för den torftiga födan. Far — om han levde — vävde också ibland eller spolade och skötte förresten den magra åkerlappen, om man hade någon. När väven var färdig, måste den oftast bäras både två och tre mil ner till förläggaren för att man skulle få pängarna och nytt garn. Mången gammal gumma mötte jag, som knogade på den långa påsen med väv i. Den bars vanligen på huvudet och hängde utefter ryggen.