Arbeterskornas bostadsfråga.

I slutet av 1890-talet var bostadsbristen i Stockholm särdeles svår och inneboendesystemet blomstrade. Hyrorna stego och fattiga familjer måste för att själva komma ut med hyresavgiften taga emot ensamstående personer i lägenheter, som ofta voro otillräckliga för familjernas eget behov. Att sju, åtta personer bodde i ett rum och kök var ganska vanligt och bostaden var ofta genomusel, fuktig, dragig och utan alla bekvämligheter. Visserligen fanns det föreningar och byggnadsbolag, som uppförde arbetarbostadshus med billiga hyror, där på många håll inneboendet var förbjudet, men de voro alltför få. Och på de ogifta arbetarna och arbeterskorna hade ingen tänkt, då sådana bostadshus uppfördes. Kunde de icke ha råd att hyra ett rum och möblera det, måste de »bo inne» i familjer. Under de första åren sedan jag börjat med aftonsamkväm för arbeterskor, fick jag tillfälle att se hur många av dem bodde. Jag förstod snart att det måste vara av mycket stor betydelse för de unga flickor, som från landsorten komma upp till Stockholm för att söka arbete, vad för slags bostad de få. På många håll kunde de tillsammans med en eller två kamrater få disponera ett rum hos någon familj och ha det bra, men ej sällan var deras »bostad» en säng i hörnet av ett rum, som de delade med hela familjen. I många fall togos både manliga och kvinnliga inneboende.