vanligen blott för kortare tid. Husmödrarna vilja ej heller gärna ta fabriksflickor till tjänarinnor; de veta att dessa äro vana vid mera självständighet och mera fritid än tjänstflickor samt ej heller ha några egentliga kunskaper i hushållsarbetet. De som ha lättast att få arbete äro de sykunniga, de kunna ju i tider av arbetslöshet alltid sy åt bekanta eller ta bodsömnad, om sådan finns att få. De flesta sömnadsyrken äro säsongyrken, men de sömmerskor, som äro anställda å större ateljéer, förtjäna vanligen så pass mycket att de kunna ta sig ledigt några veckor på sommaren, då det är minst att göra, den goda förtjänsten under högsäsongen får utjämna den knappa förtjänsten, då det är mindre gott om arbete. På en del ställen ha sömmerskorna dagspänning, som oavkortad betalas ut, även då tillgången till arbete är ringa. Men en hel del sömmerskor, som engagerats under brådska, avskedas åter, då de ej mer behövas. Vid sjukdom, som tvingat dem till frånvaro från arbetet, bruka de flesta arbeterskor kunna få återkomma till platsen, såvida det ej varit alltför länge de varit frånvarande och även vid längre bortvaro söker man nog i de flesta fabriker att bereda dem möjlighet att återkomma. Svårast ställa sig förhållandena om allmän arbetslöshet råder inom ett eller flera yrken, så att en mängd arbetare och arbeterskor gå lediga. Arbetslöshetens orsaker ligga ofta djupt. Vi kunna söka dem i överproduktion, i dåliga konjukturer, i material- eller bränslebrist utom i vissa arbetens natur av säsongarbete, såsom de nyss nämnda sömnadsyrkena. Men arbetslösheten uppstår ju också på grund av strejker och lockouter. De som icke äro organiserade och kunna påräkna understöd från fackföreningen, men ej heller kunna ta arbete utan risk att anses för