Arbeterskorna kunde gärna svälta — menade de som skyllde all skuld för storstrejken på arbetarna. Men om jag också ej med mina sympatier stått på arbetarnas sida, utan att därför gilla deras avtalsbrott och hätskhet, var det ju en enkel plikt att — liksom Röda Korset i krig — söka hjälpa de oförskyllt lidande. Jag minns hur i slutet av storstrejkstiden en av polissystrarna i Stockholm kom och anförtrodde mig sina bekymmer över alla de sysslolösa kvinnorna. Antalet av dem som gingo ute om kvällarna, hade ökats märkbart — sade hon, om hon också ej bestämt kunde säga att de byråskrivna blivit flera. Nöden och arbetslösheten visade de sämre elementen på den utväg till förtjänst, som gatan erbjöd, och särskilt en del kvinnor, som förut varit slarviga, men sedan kommit i ordnat arbete, grepo under storstrejkstiden till det gamla livet. De som rådde mig att låta arbeterskorna svälta för att de desto förr skulle återgå till arbetet, dessa som sutto i sina lyxuösa hem och aldrig vetat vad brist och försakelse ville säga, de förstodo nog icke att dra ut konsekvenserna av arbetslösheten, lika litet som de förstodo det storslagna i arbetarnas förmåga av uppoffring och uthållighet. Och hätskheten var sannerligen icke minst på de bildades sida. För den socialt arbetande var storstrejken med allt vad den förde med sig av misstro och klasshat och nöd och grämelse en orsak till lidande och svårigheter i deras verksamhet, men också en sporre till nya ansträngningar. Det gällde att så mycket som möjligt sprida kunskap om de sociala förhållandena, att visa att vad som behövdes var en verklig och fördjupad social bildning, som kunde öppna de olika samhällsklassernas ögon för att de icke hade skilda utan gemensamma intressen, att det är samverkan icke strid som skall förbättra