samhällsförhållandena, att vi alla behöva varandra. Man kände också, där man stod i det sociala arbetet, efter storstrejken starkare än någonsin att endast yttre förbättringar bli till föga nytta, om ej människornas hjärtan förändras och de lära sig att de alla äro bröder. Det såg ut som om vi fått ett gott tillfälle att lära oss detta, då världskriget bröt ut, som om de första månadernas allvarliga stämning och mobiliseringen skulle kunna föra representanterna för de olika samhällsklasserna närmare varandra. Dock, snart stodo vi ju på samma punkt som förut med varje samhällsklass bevakande sina intressen. Tiden närmast efter krigsutbrottet var dock särdeles krävande och lärorik för de socialt arbetande. Det gällde ju organisationen av hjälparbetet för de många, som blivit arbetslösa genom den stagnation inom industrin som mobiliseringen medförde, och det gällde också att hjälpa de många familjer, som voro utan inkomst genom att familjefäderna gjorde landstormstjänst. En hel mängd arbeterskor av dem jag kände stodo på en gång utan sysselsättning, och för de unga var ju sysslolösheten på visst sätt lika farlig som förlusten av inkomsten. Jag skyndade då strax i början av augusti 1914 att hos Röda Korset, som genast satt i gång tillverkning av persedlar och förbandsartiklar, anhålla om arbete åt dessa arbetslösa flickor, av vilka en hel del voro sömmerskor. Detta lyckades dock icke till en början, ehuru arbetslönen garanterades. Man förstod då ännu icke på sina håll att de bättre situerade bäst gagnade samhället genom att bereda arbetstillfällen åt de mindre bemedlade och att det var bättre att ge arbete än pänningunderstöd. Sedan den första förvirringen lagt sig och Drottningens Centralkommitté bildats, blev dock hjälparbetet fört in i mera verkligt sociala spår. Stora arméleveranser av skjortor och kalsonger fingo övertagas av skyddsföreningar