I denna min framställning har jag försökt visa att det är på tre huvudvägar, som man, sedan intresset för arbeterskornas förhållanden vaknat, söker åstadkomma förbättringar i deras ställning. Den första är lagstiftningens väg, den väg, på vilken samhället, ej minst för sin egen skull, söker skydda kvinnorna för de faror, som göra dem mindervärdiga som mödrar. Den andra är hygienens väg, genom vilken den fysiska motståndskraften höjes. Det är ej nog med lagbestämmelser, som förbjuder vissa slag av arbete och föreskriver vila för barnsängskvinnor. Det behövs hygieniska arbetslokaler, sunda, billiga bostäder, tillfälle till ordentliga, billiga måltider under arbetstiden, till bad, semester m. m., allt sådant, som de sociala föreningarne länge strävat att arbeta fram och som arbetsgivarne i allt större antal börja inse är till gagn ej blott för deras personal utan även för deras företag. Den tredje vägen är bildningens väg. Att ännu ett viktigt medel till arbetarkvinnans höjande finnes, nämligen organisation, arbeterskornas egen sammanslutning till ernående av bättre villkor, har jag även framhållit, och det är ju en självklar sak att ej blott arbets- och levnadsförhållanden utan även lönevillkoren förbättras. Men säkert är att alla dessa medel till arbeterskornas sociala höjande: lagstiftning, hygien, bildning, organisation, höra intimt tillsammans. Förvisso komma vi ingen vart med de bästa lagar till arbeterskornas skydd, de strängaste förordningar om renlighet, luftväxling och begränsad arbetstid eller med de bästa bemödanden från arbetsgivarnes sida och de högsta möjliga löner, om icke på samma gång upplysning och kunskaper spridas till arbeterskorna, om de icke förstå hygienens betydelse, om de icke förstå att på bästa sätt använda sin förtjänst, om de icke själva sätta värde på och draga fördel av