Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 1. FÖRHÖRET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelse, barn i den gamles ögon tårar småningom begynte
framtindra. ”Mina barn!” sade han, och rösten darrade af något
annat, än ålderdom. ”Jag lemnar nu den stora stugan åt er
båda. Många år och mycken glädje, men också många bekymmer
hafva härinne, under detta taket, blifvit samlade på mitt
nu så gråa hufvud. Här ären J båda födda, här införde jag
henne som var er moder, såsom min brud. Här uppgaf hon
sin anda! Gud välsigne eder, och gifve eder frid och enighet,
barn! Då skall det icke blifva mindre ljust och glädjefullt
härinne efter gamle Michiol, än det var under hans långa
lifstid. Låt oss tacka och bedja Gud!”
Den vanliga bordsbönen förvandlades till en ömmare och
varmare, då gubben stod upp och slutade måltiden.
Del blef ett nytt lif, en fördubblad verksamhet i huset,
sedan gubben så oförmodadt förklarat, att de lysta och innerliga
önskningar, som hittills endast lefvat i djupet af älskande
hjertan, så snart skulle få vinna sin fullbordan.
Tidigt på fredagsmorgonen begaf sig den gamle åstad, följd
af sina båda söner och de blifvande sonhustrurna. Matts gick
glad och frimodig med sin kulla, den raska Katred. Men på
Gunnars ansigte spelade emellanåt uttrycket af en oro, hvilken den
eljest lifliga och skarpsynta Börta, nu sysselsatt med så många
känslor inom sitt eget unga bröst, denna gång icke märkte.
Gubben inträdde med de sina i prostens rum. Denne gick
fryntlig emot den hederlige Michiol, och begynte att först
fråga efter huru allt stod till hemma, innan han efterfrågade
ärendet, hvilket var lätt att gissa för den, som var van vid
sådana anmälanden, som det nu framkommande.
”Jaså, min kära fader Olers Michiol”, sade prosten: ”så att
du tänker gifta dina båda gossar! Men Gunnar är icke mer än
par tre och tjugu år. Det är icke många år sedan han läste.”
”Visst kannen vara ung”, svarade Michiol: ”men så vill
jag inte begära att han skall se på, när bror hans står
brudgum, utan att också få den han vill ha. När jag i alla fall
skall lemna stugan åt pojkarna, så må de få den begge två.”
Den blick, som fadersögat kastade på Gunnar, var så
glänsande, att en åskådare som roat sig att anmärka den Svenska
allmogens egenheter, icke kunnat underlåta att finna, huru den
yngste sonen hade, tvärtemot den naturliga ordningen, en stor
och afgjord förstfödslorätt inom fadershjerlat, fastän rättvisan,
den oböjliga i dalkarlsbröstet, icke tillät denna förkärlek att
röja sig annorlunda, än i någon obevakad blick.
”Jag önskar dig lycka, fader Michiol!” sade prosten: ”och
ni, mina unga vänner, som nu företagit eder ett så vigtigt steg,
hvaruppå hela eder välfärd beror, jag hoppas, att eder
christendomskunskap är så lefvande och välbevarad i edra hjertan, att
J väl kännen och hafven besinnat de pligter J åtagen eder.
Den undervisning jag sjelf meddelat eder i edra yngre år,
hoppas jag skall hafva gjordt eder till gudfruktiga och sanna
christna, och den skall göra eder till fromma och trogna makar, då
J nu gån att knyta äktenskapets heliga band!”
Med dessa ord uppslog prosten bibeln och lade den framför
Matts. Han läste långsamt och redigt det föresatta stycket.
Katred på samma sätt. Den gamle fadren stod med
sammanknäppta händer och hörde andäktigt på samt tycktes erfara en
innerlig uppbyggelse af de ungas läsning. Nu framkallades
Gunnar. Han steg orolig, rodnande fram till bordet. Prosten
visade honom hvilket ställe ur den heliga boken han ville höra,
men Gunnar hade svårt att få fram ett ord. I början trodde
prosten att det var blygsel, som återhöll honom, och sökte att
hjelpa honom till rätta. Men det var omöjligt. Gunnar stapplade
och hackade, så att det var alltför bedröfligt.
Fåfängt närmade sig Börta och försökte att underhjelpa
sin fästmans minne med hviskningar. Den stackars Gunnar blef
deraf än mera förvirrad, så att man tydligen insåg, att en sådan
läsning icke kunde gälla.
Den gamles panna mulnade: ”Kannen int’ läsa?” sade han,
sedan han en stund, full af bekymmer, lyssnat på den stackars
ynglingens fåfänga försök att stafva ihop någon mening. ”Kannen
int’ läsa? Det är väl svenska? Låt mig se!”
Långsamt framtog gubben ett par glasögon, tryckte dem
på näsan och grep efter boken. Börta, i sin ångest, smög sig
också fram för att hviska för den stackars Gunnar.
Prosten såg rätt missbelåten ut och betraktade, ännu
tigande, den gamle, som stirrade i bibeln. Redan hvälfde
prosten inom sig de skäl, hvarmed han ville visa tillbaka den
gamles böner och motstå de ungas tårar, då Michiol, sedan han
läst ut versen, som han begynnt, lade boken ned på bordet.
Det var ett drag af smärta, som ilade öfver del åldriga anletet,
men han sade med lugn och fast stämma: ”Kannen int’ läsa,
så fårn int’ gift sig heller!” (Se Pl. 1.)
Då prosten fann, att gamle Michiols rättskänsla var alltför
hög, för att ens sätta i fråga någon mildring af hvad som var
rätt och tillbörligt, blef han rörd, och begynte med hjertliga
ord förmana ynglingen och förebrå honom, att han så glömt
och försummat sin christendomskunskap.
”Min kära Gunnar!” sade då prosten: ”du finner sjelf, att
du nu måste vänta med ditt bröllopp, medan vi fira din brors.
Låt se, att du förkofrar dig och återhemtar hvad du försummat,
så att brölloppet icke kommer för långt efter hans!”
Nu kastade Prosten sina ögon på den i tårar utbristande
Börta. ”Mitt barn!” sade den vördnadsvärde läraren: ”Du hade
väl bort veta huru det stod till med din tillämnade brudgums
christendom. Du var sjelf ett af mina snällaste läsebarn, då du
fick gå fram till Herrans bord. Men kanske har också du
försummat din christendomskunskap. Stig fram, så får jag höra,
om du med Gunnar har helt och hållet förgätit hvad som likväl
är det nödvändigaste. Sök att öfvervinna din gråt, då du
nu har att svara på frågor, som röra ditt eviga väl och icke
allenast den timliga glädjen!”
Ehuru gråten ännu satt Börta i halsen, sväljde hon tårarne
och såg vördnadsfullt på sin lärare, medan han bläddrade i
bibeln. Hon läste det förelagda stycket med mycken redighet
och säkerhet.
Då Prosten derefter begynte sjelfva det hufvudsakliga
förhöret, blefvo hennes svar allt mera snabba och bestämda.
Läraren just fann sig uppmuntrad af den trohet, med hvilken de
heliga lärdomarna blifvit bevarade i den unga qvinnans själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
