Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 6. VALLGOSSEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
6.
VALLGOSSEN.
Tuppuna små,
Barna mina grå!
Tuppuna mina snälla!
Stilla ska de gå,
Bita på strå
Sen ska vi hem te’ qvälla!
Så klingade utanför gården en ungdomlig röst, och visans
ord åtföljdes af några djupa tonlöpningar på vallhornet. Det
var en vallvisa från Dalarne, och den ljöd ganska behagligt i
aftonens stilla luft. Ynglingen som sjöng och blåste visan, dref hem
sina getter och det var just då han skulle skiljas från den friska
skogen, som han sjöng sitt afsked till blommorna, eller som de
på dalspråket benämnas ”tuppuna.” Att sjelfva visans ord icke
så noga skiljde mellan de doftande skogsblommorna och den
lilla hjordens medlemmar» som betade dem, rörde dalgossen
föga. Han visste nog hvem som hörde och förstod sången.
”Anders!” hördes en sträf röst: ”Stå inte der på sten
och låla! Drif in getterna så jag får mjölka dem! Du
kommer sent hem. Men gå i stugan, så får du mat.”
Dalgossen svarade intet ord, utan verkställde befallningen
och hängde sin lur, det klumpiga instrument, hvarur han dock
lockat ganska behagliga toner, på en trådkrok utanpå
stuguväggen.
I stugan, vid det ytterst tarfliga bordet, satt en högåldrig
gubbe, som tigande blötte sitt hårda bröd i en vattenskopa.
Då han såg upp på den inträdande gossen, målade sig i de
skrynkliga dragen en ljusning af glädje och välvilja.
”God afton, storfar!” sade gossen med frimodig munterhet.
”Gudsfred, barn!” svarade den gamle. ”Hvar fann du
getterna i qväll, Anders?”
”De hade kilat af bort till döda skogen. Der är nu så
fagert och grönt, vet storfar.”
”Det är femton år sedan skogen brann,” återtog den gamle.
”Ja, det måtte det visst vara, ty nu vexer der den
fagraste unga björkskog på hela det stycket, som de kalla döda
skogen. J såg ju skogen brinna, storfar?”
”Ja, och jag såg väl värre än det.”
”Mor har aldrig sagt ett ord om den saken. Hon gitter
icke tala om den. Men jag har hört af kullorna i byn, att
faster Börta der miste sin lisskulla, och att hon efter den
betan icke gaf sig, förrän hon kom härifrån. Är det sannt, storfar,
att den tokiga kullan stack ihjel barnet, för att få fars
bror Gunnar.”
”Jag är nu snart hundra år gammal, men jag ser det för
mig, som det skett i går.”
”Åh, berätta alltsammans, storfar, så skall jag läsa en hel
timme för er.”
”Jag är för gammal nu, Anders. Det kan vara nog sagdt,
att den tokiga Marit var en likaså redlig och gudfruktig kulla,
som Börta, men Guds hand har varit tung öfver henne”.
”Hvad menar J, storfar? Faster Börta var ju elak emot mor.”
”Det är bäst att icke tala om den snön, som föll i fjol.
Det är ett godt täcke, när man sofver under förlåtelsen.”
”Men jag skall tala med faster Börta och fråga henne.”
”Derutinnan gör du icke visliga, Anders! Valla du våra
getter och läs dina böner, så angår icke dig hela den öfriga
verlden. Skynda dig och ät nu, barn. Sedan skall du läsa
för mig.”
Men läsningen föll icke den unga vallgossen på läppen.
Han slutade långsamt sin aftonmåltid och begaf sig derefter ut
på gården, innan han ville gå in i gubbens kåva. Han tog
luren af sin krok och sprang bort till stugugafveln, der han
sjöng och blåste ännu en vallvisa.
”Hå, hå!” sjöng han, med en uthållande drill:
”Gud gifve jag had’ en fulllrogen vän,
”Som fola min får om vinteren,
”Till sommaren!”
Då han beledsagade sången med en låt på luren, kom
modren och ryckte luren ur hans hand.
”Hvad står du och lålar för?” sade hon: ”Gör dig inga
dumma tankar, Anders, utan laga dig du in till storfar och läs!”
Den unga sångaren måste lyda.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0031.html
