Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- WINGÅKER. 3. KARIN I WANNALA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WINGÅKER.
3.
KARIN I WANNALA.
Sedan de barndomsuppträden, som i de föregående berättelserne
blifvit tecknade, tilldragit sig, hade några år förflutit. De båda
tvillingarna voro fullvexta män, egare af den lilla gården i Henala.
Den blef icke stor för någondera, om den skulle delas: de
beslöto derföre att låta arfslotterna hänga tillsammans och det tycktes
också vara allt skäl att emellan dem fanns en fullkomlig brödrakärlek.
Emellertid hade icke något skriftligt aftal dem emellan skett, och
den dag, då de blefvo myndiga och af förmyndaren emottogo sin
egendom, taltes de heller icke mycket vid. De hade, i likhet
med hvad som i orten är öfligt, börjat att göra handelsresor och
medföljt erfarna män på deras färder med vingåkers-varor, med
humla, vadmal, lärfter, hvetemjöl och dylika artiklar.
I allmänhet vinna Wingåkersboerna genom dessa färder både
verldserfarenhet och en viss lätthet i umgängssättet, som
utmärker dem, jemte deras drägt, från annan allmoge. De lära sig
visserligen att till en del finna åtskilliga mindre grannlaga sätt att
förvärfva tillåtliga, och bland dem gäller i kanske vidsträcktare
mån, än öfverhufvud annorstädes bland allmogen, den bekanta
regeln, att den som ej vill se upp med ögonen, får se upp med
pungen. Huru än härmed må vara, ett år gifvet: att
handelsrörelsen är lönande, åtminstone i den mån, att den bidrager till
en eljest af jordbruket endast med möda vunnen utkomst.
Så snart Erik och Olof tillträdt hemmansdelen, begaf sig
Erik, redan innan aftonen, åstad på en resa till Östergötland med
den humla, som var färdig och de varor, som blifvit samlade,
icke blott af egen flit vid gården, utan anförtrodda af grannar och
vänner, hvilka sjelfva icke hade tid att befatta sig med
afyttringen. Den ena hästen spändes för pinnvagnen på hvilka varorna
voro lastade; Erik, med en egen skygghet, gick till skåpet, der
han såg igenom hvad huset egde i kontanta penningar, stoppade
några sedlar i sin plånbok, samt låste dörren. Olof hade
under tiden sysslat med åtskilliga redskap, samt visade sålunda, att
han ämnade taga befattning med gårdsbruket, under brodrens
frånvaro. Han gaf, som det tycktes, icke det ringaste akt på
brodrens besök i skåpet och i kassan, som icke delades, utan var
deras gemensamma tillhörighet, liksom det andra. Nyckeln lades
på ett ställe, som de båda bröderna ensamma hade sig bekant.
I det ögonblick Erik lemnade stugan, möttes begge
brödernas blickar ett ögonblick: de talade dock intet ord, utan togo så,
tigande, men med en blott af blickar uttryckt kärlek, afsked af
hvarandra. Erik helsade det öfriga husfolket, som stod på
gården, i det han körde af från hemmet.
Då man frågade Olof, när Erik väntades hem, var hans svar:
”när han sålt ut”. Målet för färden kunde icke nppgifvas
närmare, än att det var ”Östergyllen”.
Efter några dagars flitigt sysslande med jordbruket, skulle,
på söndagsmorgonen, Olof begifva sig till kyrkan. Han valde
vägen genom Wannala.
Naturligt tycktes det, att han skulle besöka sin ungdomsvän
Karin, men han möttes af hennes syster med den underrättelsen,
att hon gått mycket tidigt ut med Annika från Ringerud. Genast
fortsatte Olof sin vandring till kyrkan, utan att yttra något annat,
än en vänlig helsning till Karin, när hon skulle komma hem.
Wingåkers kyrka är både till sitt inre och yttre en af de
rymligaste och prydligaste i landsorten. Det är ett eget skådespel,
att se allmogen, i sina vackra drägter, i synnerhet de unga
bildsköna flickorna i scharlakans-kjortlar och silfverbälten, mellan
böljande åkerfält, en sommardag, sammanströmma. Det egna glada
och frimodiga uttrycket, som tillhör dem, och vanan att af
främlingar betraktas och tilltalas, har befriat qvinnorna från den
förlägenhet, som eljest ofta gör allmogens barn så besvärade och
besvärliga. Flickorna visa, med ett slags naiv behagsjuka sin drägt.
De äro alldeles icke blyga, då de tala om att de äro förlofvade,
och förklara betydelsen af de band, som i mångfärgad prakt
fästas och nedhänga från nacken, under den orientaliskt höga
hufvudbonaden, för att beteckna att den vackra egarinnan är fästmö.
På kyrkobacken väckte de båda vackra flickorna Karin och
Annika uppseende, då de, med armen om hvarandras lif,
uppträdde, och tilltalades af åtskilliga främmande, som infunnit sig
för att se kyrkfolket. Dessa begge flickor hade slutit sig till
hvarandra med en häftighet och en ömhet, som föreföll besynnerlig,
då det hviskades, att de en tid varit oense. Förhållandet var i
sjelfva verket det, att Annika, vid något tillfälle, låtit sitt stolta lynne
utbryta mot Karin, men nu ångrade detta och sjelfmant uppsökte
henne på söndagsmorgonen, för att ställa allt till rätta dem
emellan. Saken var nog den, att Annika också behöfde en förtrogen
för sitt hjerta. Karin fick hennes förtroende, liksom hon hade
brödernas.
Olof höll sig på något afstånd från de båda flickorna, men
hans blickar följde, med en ehuru kufvad, dock ofta
frambrytande, blixtlik eld, i synnerhet hvarje den resliga och smidiga
Annikas minsta rörelse. Flickorna sågo honom ganska väl, men
Annika aktade sig särskildt att helsa på honom. Karin och han
nickade blott oformärkt åt hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0077.html
