Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- WINGÅKER. 4. ANNIKA I RINGERUD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WINGÅKER.
4.
ANNIKA I RINGERUD.
Då Olof kom hem från sin handelsresa, tillgick det, som vid Eriks
hemkomst. Bröderna talades icke vid, utan samma dag begaf sig
Erik ånyo åstad.
Olof begaf sig följande söndagen till Wannala. Karin
väntade honom och ämnade sig icke till kyrkan. Då Olof inträdde i
stugan, fann han den unga flickan på loftskammaren, sittande
tankfull på sin kista. I det hon hörde hans steg, slog hon upp
ögonen och mötte honom med en blick, hvari så mycken rörelse
afspeglade sig, att han kände sig äfvenledes upprörd. ”Karin,”
sade han: ”Nu är jag, gudskelof, lyckligt hemma igen!”
Karin reste sig upp och svarade, med tvekande stämma:
”Välkommen, Olof! Men säg, ha vi gjort rätt? Jag har icke sett
Erik, sedan han kom hem. Icke i kyrkan, och icke här. Vill
han icke se sin brors fästmö?”
Olof tycktes något öfverraskad. ”Jag trodde, att jag skulle
af dig få höra, hvad han sagt,” sade han. ”Har han icke heller
varit hos Annika i Ringerud?”
Då Karin svarade, att han icke varit der, sade Olof: ”Då
ha vi likväl gjort rätt, Karin! Då har han mycket att tänka på,
innan han vill tala med mig. Vill du, så säga vi ingenting, utan
vänta. Vi äro så unga båda två, och han behöfver väl tid på sig,
innan han kan glömma, att Annika gick ifrån honom, när han
for ut förra gången. Emellertid är du min käresta, min rara
fästemö, mitt hjertekorn –.”
De båda förlofvades hjertan närmade sig hvarandra genom
den ömsesidiga förklaringen, och söndagen derefter försummade
icke Karin att ånyo visa sig i kyrkan, med sina fästmösband.
Olof visade sig då med henne och följde henne både dit och hem.
Förhållandet med de tvenne bröderna fortfor oafbrutet så,
att då den ena hemkom, den andre reste, utan att de, på tre
år, lågo under samma tak. Det tycktes som om en besynnerlig
skygghet intagit Eriks sinne. Han undvek att besöka kyrkan
oftare, än vid sina nattvardsgångar, och då befann sig Annika icke
i kyrkan. Han såg deremot Karin, helsade vänligt på henne, men
talade intet ord.
En söndagsmiddag, det var midt i sommaren, begaf sig Erik
i något ärende till rättaren på det närbelägna Säfstaholm. Sedan
han uträttat hvad han ämnade, skulle han taga återvägen genom
en hage, som lyder till Ringerud. Erik gick tyst och sluten,
efter sin vana. I det han ville gå omkring ett gärdsgårdshörn
invid en skogsdunge, mötte honom hastigt den vackra, resliga
Annikas stolta gestalt. Hon stannade bestört vid hans åsyn. Äfven
han blef stående, och båda rodnade högt. Det var ett ögonblick
af spänning och väntan. Annika kände inom sig, att om hon nu
gick förbi den unge mannen, skulle han aldrig mer möta henne,
och likväl var hon förbittrad deröfver, att han visat sig stött
öfver hennes blyghet, ty det var denna känsla, som drifvit henne
bort, då han sökte henne vid sin första resa. Hennes fot var nu
liksom fastvuxen i marken. Erik visste icke huru han skulle
förklara, att det med ens blef så varmt omkring hans hjerta, och
att han nu tyckte sig haft så orätt, då han varit förbittrad på
henne. Menniskors lycka eller olycka beror på sådana ögonblick,
och om det är rätt stolta lynnen, af hvilka ingendera vill göra första
steget till ett närmande, kan i en sådan stund en hemlig men
mäktig kärlek likväl blixtsnabbt förvandlas till dödshat.
Det afgörande ögonblickets vändning bestämdes nu af en
oväntad tillfällighet. Emellan träden ur skogsdungen framstörtade en
man, i vredesmod, och som betraktade de båda unga med ursinniga
blickar. Det var den gamle försupne skolmästaren. ”Jaså!” skrek
han: ”Ni har stämt möte här, men jag skall –" Hans onda
sinne gaf sig luft i svordomar och ovett.
Då rann vreden upp äfven i Eriks bröst. Han svarade intet
ord, utan kastade endast, med en kraftig örfil, den gamle fienden
omkull, och skyndade derifrån. Men då han gick, råkade han att
fatta Annikas hand, som blef fast vid hans. De följdes åt, hand
i hand. Småningom ljusnade deras ansigten. Annika såg på
honom, han på henne och vägen togs liksom medvetslöst, till Ringerud.
Följande sondag besökte Erik tidigt om morgonen ånyo
Ringerud, hvarefter kyrkfolket såg honom och Annika hand i hand
vandra till kyrkan. Den vackra Annika hade då fästmösband i
nacken.
Då Olof denna gång hemkom från resan, fann han Erik
icke hemma. Först om aftonen kom den sednare från Ringerud.
Ett utförligt samtal egde nu företa gången rum mellan bröderna.
Ingen var vittne dertill, men de tycktes ingendera rätt glad
derefter. De bodde nu båda hemma till hösten. Då firade de sitt
bröllopp, den äldre brodren en vecka före den yngre.
Båda flyttade från Henala till sina hustrurs hemman, och
efter brölloppet lågo icke heller någonsin mera de båda
tvillingbröderna under ett tak.
-*-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0083.html
