Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid en vik af insjön Månvattnet låg fiskarons eländiga koja.
Huru olik var den icke Lannis eget lätta men rymliga tält!
Den var nemligen byggd på halfsvenskt sätt, uppförd af
timmer, men trång, låg och förfallen. I den usla boningen bodde
en gammal gubbe, som, från det fria nomadlifvet, af
motgångarna och nöden blifvit tvnngen att antaga ett för honom
främmande lefnadssätt. Då fisken på sina vissa tider gick till
i sjön, lefde gubben utan särdeles bekymmer och hemtade sin
föda ur de klara böljorna. Men om vintern hungrade han,
såframt han icke erhöll allmosor, eller begaf sig att gästa hos
förmögnare landsmän, eller tigga hos Svenska nybyggare.
Lanni stadnade vid fiskarlappens koja, ur hvilkens takhål
en rök uppsteg och röjde att ägaren var hemma. Sedan han
ställt skidorna mot väggen utanför dörren, steg han in.
Helsningen afbröts af ett slagsmål mellan hans och fiskarlappens
hundar, hvarvid spjutstafven i Lannis hand genast gjorde tjenst
såsom fredsstiftare, och inom ett par minuter åstadkom en yttre
frid emellan de dock i hemlighet förbittrade fienderna. Lanni
fästade derefter ögonen på den förvånade gubben och helsade
fryntligt sitt ”puorist!” (god dag).
Fiskarlappen lade ifrån sig pipan, hvilken han just var
sysselsatt att stoppa med en blandning af tobak och
björnmossa, och trädde sin gäst till mötes. ”Puorist!” yttrade han
också med mycket uttrycksfull högtidlighet, hvarefter båda, till
bekräftelse på den vänskapliga helsningen, satte tillsammans
nästibbarne och kystes med näsan. Så sker helsningen Lappar emellan.
Nu togo de båda männen plats, innan det egentliga
samtalet begynte. Det skedde, såsom vanligt bland vilda nationer,
på golfvet, ty gubben Snattja, så var fiskarlappens namn, egde
hvarken stol eller bänk. Kojans inre hade likhet med det inre
af en lappkåta, endast med den skillnaden att det var försedt
med en förfallen spis, uppsatt af bullersten, men utan
murbruk. Golfvet var betäckt med ett mångdubbelt lager af
granris och derofvanpå lågo några renhudar, husbondens och
tjenarens (hundens) läger. Dagern inkom dels genom
spiselgluggen, dels genom en glugg midt emot dörren.
Så snart värden och gästen satt sig, med benen i kors
under sig, och ett par ögonblick betraktat hvarandra, frågade
fiskarlappen: ”mah sakan?” (hvad nytt?)
Lanni hade väl annat ärende, än att berätta nyheter, men
sedvänjan tog ut sin rätt. Han måste först göra reda för de
vanliga nyheterna, hvilka inleda ett lappskt samtal, nemligen
om renarnes trefnad, om sista flyttningen och om vargar
afhörts. Men sedan han gjort detta, frågade han: ”Har du varit
vid Kyrkbyn, Wuollik?” (Han kallade gubben vid dopnamnet
(Olof), emedan tillnamnet Snattja, som betyder and, var ett
öknamn, hvilket fiskarlappen erhållit i anledning af sin pipande och
knarrande röst.)
”Storfar har rest nedåt,” svarade gubben, för att uppfylla
bruket att aldrig svara rätt fram eller rent ut, utan litet på
sidan.
”Har han rest till kungen kanhända?” återtog Lanni.
”Det hörde jag icke. Men nu är Velkog (liljan, den hvita)
ensam med storfars husfolk.”
”Här höres likväl intet ondt utaf, hvarken vargar eller
främmande?”
”Främmande har man likväl hört utaf. Huljo, som varit
tie år nedåt landet, är återkommen. Han väntar på Storfar
och vill icke lemna gården.”
Lanni såg förvånad ut. ”Huljo!” utbrast han,
”stortjufven, som slutligen slog ihjäl nybyggarens hustru, fast man icke
kunde binda honom dertill vid tinget!”
”Ja, han som stack ned fyra af din fars renar och
sparkade din mor ur stugan vid kyrkbyn.”
Det flög som en elektrisk gnista ur Lannis ögon, men han
bibehöll sitt lugna utseende föröfrigt oförändradt. ”Men huru
har han återhommit?”
”Ja, Dadscharne (svenskarne) hålla dem väl hårdt någon
tid till arbete, men sedan de byggt på deras berghus i några
år, släppa de dem hem igen.”
”Har han byggt derborta? De kalla sådana hus för
fästningar, har jag hört. Det är ett hårdt arbete, och många dö af
det stränga arbetet.”
”Men Huljo har blifvit stark och frimodig derborta. Han
har Kungens bref till Storfar, säger han. Derföre vill han
vänta tills Storfar kommer hem. Mycket nytt har han att berätta
om Dadscharnes storverk.”
”Det är illa att Storfar är borta. Jag tror icke att Huljo
har Kungens bref till honom. Men kommer Huljo ut till oss
i fjällen, så skall han taga sig tillvara för våra spjutstafvar.”
Gubben Snattja framtog nu den torftiga välfägnad han
hade att bjuda sin gäst. Den bestod af torkad fisk. Men Lanni
förstärkte måltiden med ett par skifvor renost ur sin matsäck,
hvilken han bar i den påse, som hans ytterkolt bildade
framför bröstet.
Efter måltiden gjorde sig Lanni färdig att taga afsked.
Han tycktes likväl en stund först vara tveksam om det beslut,
som han borde fatta. Men snart hade han uppgjort sitt
förslag.
”Wuollik,” sade han. ”Jag ger dig två renar, om du
noga och troget uträttar hvad jag nu ålägger dig. Gå ned till
sjön, hugg hål på isen vid Stenviken och gör ett litet notdrag
der emellan den kullfallna tallen på stranden och Gäddstenen,
som du vet ligger midt i viken. Du skall der få en god fångst.
Gå så med en duktig knippa fisk till prestens gård. Se till,
att du träffar ”den hvita” och lemnar henne fisken. Hör efter
om hon har rädsla för Huljo, och, om hon är rädd för honom,
bjud honom att följa med dig och gästa i min kåta på
Vaddo-Tjavelk. Du skall då få de båda renarna, om du har honom
med dig. Men väck icke hans håg på renstölderna eller på
sparken. Skulle han sjelf komma ihåg sådant, så säg att
Nalta-Lanni längesedan glömt det, och att Nalta-Lanni har
många renar och mycken annan egendom.”
Sedan Lanni yttrat detta och Snattja endast besvarat det
med en nick, lemnade Lanni den gamles koja. Han ilade
utåt sjön igen och vände sin kosa mot det kära hemmet, der
likväl kanhända hemliga bekymmer mötte honom och i tysthet
gnagde på hans hjerta. Men tillfredsställelsen af att sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
