Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- LAPPLAND. 3. SVART-ANUND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAPPLAND.
3.
SVART-ANUND.
Vid foten af det ödsliga fjället Tjeggelvas hade en gammal
lappman, som af grannarna erhålit vedernamnet Kumpi eller
Vargen, uppsökt en plats för en kåta, hvilken han, i likhet med
fiskarlapparnas, beklädt med granris och gjort till ett
medelting emellan flyttbart lapptält och svenskstuga. Stället hade
en vacker belägenhet och en vidsträckt utsigt, hvilken
sistnämnde egenskap för Kumpi mer än för andra hade värde,
emedan han gjorde skäl för sitt vedernamn och lefde af rof,
som han på långt håll behöfde upptäcka. Han var en verklig
”hufvudvarg”, det vill säga: röfvare, alltsedan han förstört sin
egendom och nödgats öfvergifva det ärliga nomadlifvet i
fjällen. Hans bostad var derföre ett föremål för fruktan och fasa
bland den lappska befolkningen i granskapet. Bland sina
snöfjäll erforo lapparna samma känslor, som i Afrikas öcken en
fattig negerstam, då ett lejon förlagt sin kula i dess grannskap.
Kumpi lefde så godt som fogelfri, emedan alla grannarna
hade orsak att skylla honom för något brott. Men det var
endast på afstånd man hatade honom. Då han någongång under
sina ströfverier i fjälltrakterna vågade sig fram till någon
ensam lappkåta, der han icke hade att befara, att allt för många
mån voro hemma tillstädes, blef han väl bemött och undfägnad,
emedan fruktan för hans vrede mäktigt framkallade
gästfrihetens dygd. Men han var säker, att der han visat sig, snart
förföljare skulle samlas i hans spår. Ett par gånger hade
försök blifvit gjorda att gripa honom i hans bo, men då den
tappra flocken, som beslutat sig till detta företag, ankom till
Kumpis hem, var han borta. Han hade en son, Anund, som
redan ifrån späda åren sades hafva blifvit uppfostrad till
deltagare i fadrens illgerningar; men ehuru han den ena gången
träffades hemma, vågade man hvarken slå eller bortföra den
tolfårige, ehuru hotelser och skarpa ord icke sparades emot
honom.
Men till slut fick brottet sin lön. En ung men särdeles stark
lappyngling från en by i granskapet kom öfver Kumpi, just
då han, i en fjällskrefva, var sysselsatt med att slagta en stulen
ren. I samma ögonblick, som Kumpi varseblef det objudna
vittnet, sprang han upp med den blodiga knifven i handen, och
rusade emot spejaren. Denne gjorde sig färdig till strids med
spjutstafven, och visade således ingen lust att fly. Detta mod
bragte Kumpi till någon närmare eftertanka. Han afstod från
beslutet att angripa med handkraft, och återvände till sitt slagt.
Men ynglingen anade, att han der i grannskapet hade ett
annat vapen, som var farligare på långt håll. Han fattade
derföre en sten, och med öfvad hand slungade handen mot
Kumpi. Kastet träffade Kumpis knä. Med ett skri af ilska
störtade den träffade till marken, der han rullade sig till en buske,
hvaruti han hade gömt sin bössa. Men ynglingen kastade
ännu en sten, större och kantigare än den förra: den träffade
Kumpis skuldra. Utan att veta huru han träffat, skyndade
ynglingen bort.
Kumpi hann icke fatta geväret, innan hans angifvare
redan försvunnit bakom klyftorna. Men en så härdad man som
den gamle skogsströfvaren, var icke så lätt besegrad. Han
kunde alltförväl förstå, att nu skulle en noggrannare undersökning
verkställas efter både den förlorade renen och mannen, som
stulit honom. Med sammanbitna tänder och ihärdig beslutsamhet,
förbandt han sitt knä så godt han kunde, med remsor af den
färska renshuden. Den mindre sårade skuldran fick vara.
Derefter förstod han med öfvad skicklighet, att undanröja spåren
efter sitt slagL Några stenar, jemte grus och mossa, betäckte
snart stället, medan han på något afstånd derifrån, gömde
rofvet i ett annat stenröse. Sedan skyndade han ner till
sjöstranden, der hans lätta båt snart ilade sin spårlösa bana utmed den
närmaste stranden, bland dessa vikar och bugter. Han vågade
denna gång icke taga vägen hem till sin boning och derifrån
medföra Anund, men han litade på att denne nog skulle
komma undan, nu så väl som förr.
Så blef likväl icke händelsen. Då den starke ynglingen
underrättade lapparne af sin stam om det som tilldragit sig med
Kumpi, begaf sig hela skaran, utgörande åtminstone tjugu
välbeväpnade män, åstad att gripa den gamle hufvudvargen. Så
snart man fann, att han redan var borta från klyftan, der
han blifvit träffad, skyndade förföljarena att söka honom hemma
i hans fruktansvärda bostad.
Den unge Anund, som väntade hem sin far, blef snart
varse, att en flock fremmande menniskor nalkades. Han hade
tidigt lärt att frukta andra, så att i hans unga bröst endast hat
och fiendskap till andra menniskor närdes. Minnet af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0101.html
