Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomman på Kinnekulle - XI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade hon Annas hand i min. Anna föll på knä
vid sängen, tyckte jag, och ett par tårar rullade
utför hennes kinder. Då hörde jag ett hemskt
dån omkring oss: Drottningen var försvunnen,
och Anna och jag voro ensamma. Men det
dånade allt högre och högre: slutligen inföllo
fönstren och dörrarne, och eldslågor inträngde. Jag
sprang upp, tog Anna i mina armar och ville
störta ut med henne. Men i flammorna rörde
sig rysliga gestalter och höggo med långa svärd
och hillebardar efter mitt ansigte. Jag nedlade
Anna på min mors säng och ville draga mitt
svärd. Då stodo fienderna tätt på lifvet på
mig, och från alla sidor kände jag mig
genomborras af deras klingor.”
”Det var verkligen en ruskig dröm,” sade
Brahe, skrattande. ”Du lär väl nu inte mer
kunna vara munter och glad ett ögonblick i dag.
Men det är sannt; vill du böra, hvad jag drömde
i natt? — Jag tyckte, jag såg Herr Jöran
stadd på resan till Stockholm, belastad med en
ofantlig börda. Det var en korg, så stor som han
sjelf. Jag frågade honom, hvad han bar i korgen,
och, då han ganska artigt öppnade locket, fick jag
se, att han packat in sitt eget hufvud, för att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
