Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomman på Kinnekulle - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppåt kullen. Himmelen är eljest mulen, och
det lilla hjortstallet, tror jag knappt, har varit
öppet i natt. Jag tyckte, just som jag kom springande
till Myrkeklef i går, att dörren blåste igen;
men, efter jag inte tordes gå ifrån min matmor,
då de fremmande voro med henne, måste jag
låta det vara som det var. Inte tänkte jag heller
på det i går aftons.”
”Så skynda dig då!” svarade Jungfru Anna.
”Vi skola gå till Myrkeklef och se efter. — Tag
min luta med dig också!”
Tunga skyar vandrade öfver fästet, ehuru
de icke mildrade sommardagens hetta. Ett
åskväder var i annalkande; men det skrämde
ingalunda de raska flickorna, som icke voro så
uppfödda, att de kunnat blifva ömtåliga för vädret.
Bolla satte den röda sidenkåpan på sin unga
jungfru, tog lutan, invecklad i ett hvitt huckle,
under armen, och båda spatserade uppåt
kullen, genom den gröna djurgården.
Då de kommo till grottan, stod hinden
derinne och drack ur den klara källan, hvars
sorlande ström framträngde djupt ur hålan, kanske
innerst från bergets hjerta. Det vackra djuret
smektes af matmoderns hvita hand och lade sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
