Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomman på Kinnekulle - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod tecknadt i Grefvens ansigte, då han, med
stum försakelse, räckte ringen tillbaka åt
Furstinnan.
Hon emottog den med en egen uppsyn,
likasom af förvåning. ”Ack!” suckade hon, utan
att våga se på honom, och så, att endast han
hörde den qväfda rösten: ”Jag är olycklig! Min
ring måste för evigt begrafvas!” Hon kastade
den i detsamma hastigt utför branten ibland
buskarna, som skuggade den lilla bäcken, i hvars
sorlande vågor klenoden för evigt försvann.
Ett tungt moln, likt ett sorgkläddt tak,
kastade en dyster skugga öfver nejden och den
närmaste delen af sjön. Men under molnets
mörka bädd, på andra sidan om den mörblå
vattenspegeln, skimrade sällsamt ett mildt solsken
öfver den fjerran stranden och de åldriga tornen
på densamma. Då drog en lång blixt sin
hväsande strimma öfver himmelen; det röda
skenet darrade ett ögonblick öfver de oroliga
vågornas toppar, öfver det hvita seglet på
fartyget vid stranden, öfver de gröna träden och
folkets hvimmel på vägen. Prinsessans sköna
gestalt stod på brädden af branten med en
åtbörd af ädel stolthet och en uttrycksfull blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
