Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJERDE KAPITLET.
Den gamle grefve Lillienstedt hade icke länge
behöft vänta i förmaket, innan grefvinnan Agnes, som
påskyndat sin toalett, inträdde med lilla fröken Ada.
På den gamles eljest stela anletsdrag målade sig
uttrycket af en faderlig tillfredsställelse, då dottern
inträdde. Han hade låtit skjuta sin fåtölj intill soffan,
och då hon tog plats i den senare, fattade hon hans
hand och förde den till sina läppar.
»Välkommen, mitt barn, min älskade Agnes,» sade
grefven, »välkommen såsom min ålderdoms tröst, mina
sista dagars ljus!»
»Min gode far,» utbrast grefvinnan, med ett uttryck
af tyst bekymmer, »det rätta ljuset kommer ofvanifrån:
det är en Guds nåd.»
»Visserligen, Agnes,» yttrade grefven, efter några
ögonblicks besinning; »allt godt, som menniskor njuta,
är oförtjent, må vara; men det tillhör oss att göra
oss värdiga Försynens godhet — jag vet att jag blir
tacksam för den glädje jag väntar och hoppas af dig.
Jag har längtat mycket efter dig, Agnes: du kan
icke föreställa dig, hur tomt mitt lif har blifvit.
Dertill är Evert skulden. ... Ha, den ovärdige! ... Men
mitt beslut är fattadt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
