Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FEMTE KAPITLET.
Så snart den gamle grefve Lillienstedt inträdt i sitt
vanliga rum och intagit platsen i sin länstol, syntes han
med ens förvandlad: det drag af solsken och vår i
lynnet, som nyss förut i flera strimmor frambrutit öfver
hans drag, var försvunnet, och han blickade dyster
framför sig. Han vinkade åt kyrkoherden att sätta sig
på soffan, men Evert blef stående.
»Hvad vill du här, Evert?» utbrast fadern med en
plötslig häftighet och i hotande ton.
»Jag begär af min far uppfyllandet af min högsta
önskan!» svarade Evert med allt mera af trotset
hårdnande ton.
»Har du förtjent något sådant, ohörsamme,
otacksamme?» återtog den gamle.
Evert svarade intet; men öfver ögonbrynen sänkte
sig hotande skuggor, då han böjde hufvudet framåt.
»Du, som skulle vara arfvingen till ett stort namn,
till en ansenlig egendom,» återtog den gamle, »hur har
du uppfört dig? Detta ansenliga gods, som redliga
förfäder hafva förvärfvat, det skulle förstöras och
skingras som en borgares bo, då han gjort konkurs, om du
finge råda . . . . jag lemnar det derför aldrig i dina
händer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
