Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben stannade ånyo. »Den som bara visste» ....
Evert ställde sig framför honom. »Var nu hederlig,
fader Rahm! Jag har ju årligt begärt fiicltaa, och
jag vill faeune allt godt — gif mig derföre ert
samtycke! Jag ger mig aldrig länge tålamod: saken måste
aigöras, och det fort!»
Gubbens ögon gnistrade af besynnerlig förnöjelse.
Var det en blandning af skadefröjd, af hemligt jubel,
att likväl komma in i det grefliga bnset, af tusen
stolta oeh lömska och listiga tankar, som flögo igenom
hoiiom — han nickade och sade: »Det får gå: han
får ta henne!»
»Tack, fader Rahm!» utropade Evert och grep
tiggarens hand. Den rättmätige arfvingen af försmådda
millioner skakade, med uttryck af en vild förtrolighet,
den låga varelsens arm, och begge kände sig närmade
till hvarandra. Visserligen låg ett svalg af börd och
förmögenhet emellan dem; men Everts brist på
bildning och vana vid ett rått lefnadssatt fyllde en betydlig
del af svalget.
Ett slags vild glädje målade sig på bådas drag, och
en egen sympati uppkom i deras inre: det var denna
underbara instinkt, som är starkast just i de råaste
själar, och som säger dem att deras önskningar mötas
till gemensamma fördelar.
Begge fortsatte dereflter vandringen till skogskojan,
medan molnen allt mera hotande skockade sig öfver
deras våg, öfver deras hufvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
