Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Törhända... Led honom ett par steg
tillbaka, så en får svängrum!"
Clement gjorde så, och Wiwalt hade redan
foten i stigbygeln, då han plötsligt uppgaf ett
högt rop:
"Clement!... De äro öfver oss!. .. Spåren i
sanden har förrådt oss!"
På stranden, från samma håll och lika
ljudlöst, som de själfva kommit, sågo de några mörka
gestalter dyka fram ur dimman, hvari de liknade
jättestora, växande spöken. Det var ryttare.
Wiwalt sprang upp i sadeln, högg sporrarne i hästen
och ropade:
"Pass på och stöt ut färjan — nu kommer
jäg!"
Men hästen stegrade sig ånyo.
"Grip honom vid tygeln, Clement! Där vi
nu inte komma ut, äro vi dödens!"
Clement lydde, men det var för sent. Den
första ryttaren var redan framme, och Wiwalt
måste kasta om sin häst för att värja sig.
"Basta, signor!" ropade ryttaren.
Wiwalt kände igen hans stämma.
"Väl mött, Signor Capitano!" skrek han för
att egga upp sig själf och sprängde emot
italienaren med dragen värja.
"Gif er eller jag ger eld!"
Intet skott smällde emellertid, men de öfriga
ryttarne omringade dem redan från alla sidor, och
Wiwalt såg en af dem ränna pampen rakt mot
Clement, som ännu ej hunnit draga sin.
"Drag, Clement!“ ropade han.
"Jesus, gif kvarter..."
Wiwalt parerade för honom och lyckades ge
ryttaren ett hugg öfver handleden, så att han
tappade vapnet. Men i detsamma fick han själf ett
nyp bakifrån öfver hufvudet, så att han tappade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
