Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smålog, och en rand af hennes hvita tänder syntes.
Men läpparne voro bleka och darrade. Blicken
var äfven densamma som förr, den spörjande,
forskande blicken med ett uttryck midt emellan
bön och hot. Men hennes ögon hade blifvit större
och det hade kommit något nytt däri, det
föreföll, som låge allt, hvad hon betraktade, på längre
afstånd ifrån henne än det i verkligheten gjorde.
Hon stod tyst och väntade på, att Wiwalt
skulle tala. Men han fann ej de ord han ville
säga och sjönk slutligen ned på bänken vid
dörren.
“Nej, nej . . mumlade han. “Det onda jag
dig har gjort kan aldrig förlåtas 1“
“Jag förlåter", hviskade hon.
"Vet du så, hvem du förlåter?"
"Dig!"
Det lät, som hade hon stått långt ifrån honom,
eller som om hennes ord varit ett fjärran eko
från gångna tider . . . Han mindes natten på
Björkeberga, den stormiga höstnatten, då hon satt
och väntade på honom i gången för att säga honom
farväl ... Då hade hon också förlåtit honom och
med samma ord.
Han såg upp på henne och såg henne närma
sig, med blicken alltjämt fäst på honom, samma
spörjande, forskande, bedjande blick, som skrämt
honom på Björkeberga, tills han tämde henne
med kyssar, och som åter skrämde honom nu,
så att han steg upp från bänken och tryckte sig
mot dörrposten.
"Och hvad ger du mig i gengäld?“
frågade hon.
Han förstod ej rätt, hvad hon menade. Hans
blick irrade öfver hans sotiga tröja, nedåt hans
trasiga byxor* till hans spruckna stöfvel, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
