Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en jarls dotter och gift med dig — hvem
skulle ha lärt mig att välja mina ord? Väljer
du dina ord kanske?
— Nej, det vet Gud han inte gör, bistod
Devonshire henne med öfvertygelse. Till och
med i underhuset är han en visa.
— Ni äro lika goda allihop, sade Caroline
afgörande. Ingen af er »väljer era ord», och jag
kan inte begripa, hvarför William vill, att jag
skall vara så sipp. Jag svär nästan aldrig utom
ibland, när jag säger »fördömdt». Och att kalla
Lord Castlereagh, som jag af skyr ...
Lamb skrattade och försökte inte längre
lägga band på henne.
— Han sliter upp sig med den eviga
politiken, vände hon sig plötsligt klagande till
Devonshire. Du ser själf, Hartington: inte tid
ens till en smnla oskyldig förströelse. Sura
miner, när jag någon gång kommer in och
pratar litet grand. Luntor! Luntor! Digra
luntor öfverallt!... Hon sparkade med foten
till böckerna och tidningarna, som oordentligt
lågo kringspridda på mattan.
— Jag säger dig för sista gången, William,
låt oss taga vårt parti! Låt England reda sig
själf en stund och låt oss fara ifrån alltihop.
Låt oss resa till Spanien, där de slåss med
kejsaren och det händer något. Du vet att
Lord Wellington alltid har tyckt om mig, fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
