Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skenet — hon såg ingenting, satt bara och
tänkte på, när hon första gången med William
vid sin sida en sommarnatt som nu, fastän
långt tidigare på året, körde denna samma väg.
Det var samma afton de hållit bröllop. Hon
mindes sin egen oro och nervositet under
vigseln och afskedsmåltiden hos sina föräldrar:
hur blek hennes moder var, hur vänliga de alla
voro emot henne... Hon sade dem farväl i
sin hvita bruddräkt, som hon icke velat ömsa,
och då hon en sista gång vände sig om i dörren
för att ännu en gång se på dem alla, mindes
hon, att hennes man med en blick, hvars
uttryck hon aldrig glömde, sakta dragit fram
spetsslöjan öfver hennes ansikte ... »Men,
William, jag kan ju inte se dem längre»... hon
kunde ännu höra sin egen röst, som skälfde
mellan skratt och gråt. »Du skall heller inte
se dem längre — inte vända dig om efter dem»
... Och han hade lyft henne upp på armen och
satt henne in i vagnen ...
»Icke se andra!» — »Icke vända sig om!»
... Som om han inte redan d å bort veta, att
sådant för henne var omöjligt att låta bli!
Ty han kände henne — William kände henne.
»Din innersta tanke är alltid rebellisk» —
hade han en gång sagt — »lika godt hvad du
företar dig». Hade han någonsin på allvar
trott, att han kunde kufva och tämja den »re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
