Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kolossal och strålande syn, mycket lik ett
ölbryggeri, i hans huvud.
Hastiga steg i sanden och ett dämpat fnysande
läte föranledde honom att spetsa öronen. Det var
som han hade hoppats. Hunden hade fattat tycke
för honom från början och hade följt efter honom.
Ty Dag Doughtry hade ett godt sätt, som Michael
snart skulle komma under fund med, då mannen
räckte ut handen och grep honom halvt i kinden,
halvt i det lösa nackskinnet under örat. Det låg
ingen hotelse i denna gest, ingenting försiktigt eller
skyggt. Den var käck och självmedveten och den
väckte självförtroende hos Michael. Det var
barskhet utan något sårande, självsäkerhet utan något
hotande och tilltagsenhet utan någon inställsamhet.
För honom var det den naturligaste sak i världen
att bli så där familjärt tagen och ruskad av en
alldeles främmande människa, medan en jovialisk
röst mumlade: »Det är rätt. Kom till mig du, så
kanske du blir klädd i diamanthalsband till sist.»
Michael hade bestämt aldrig träffat på en
människa som slog så an på honom från första
ögonblicket. Dag Doughtry visste, förmodligen av
instinkt, hur han skulle bete sig mot hunden. Han
var icke grym av naturen. Han gick aldrig till
överdrift varken i fråga om vänlighet eller
ovänlighet. Han gjorde sig icke till för att få Michael
till sin vän. Han gjorde inviter, men på ett sätt
som alls icke visade att han var angelägen.
Knappast hade han givit Michael denna första ristning
i skinnet förr än han släppte honom och tycktes
glömma bort att han fanns till.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
