Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för stryk. Det var som Tom Haggin så ofta hade
skrutit med Biddy och Terrence; deras fullblodsras
gick också igen hos Jerry och Michael däri att de
ej ömmade för slag och stötar. Alltid — det var
deras natur — rusade de emot stöten och direkt
på den som delade ut stöten. Under en tystnad
präglad av dödens allvar voro de vana att angripa
och fullfölja sitt angrepp.
Så gjorde Michael nu. Då kaptenen drog sig
baklänges, alltjämt sparkande, rusade han till anfall
och högg och bet. Vad som räddade kapten
Duncan var en matros med en långskaftad svabb. Han
lyckades få in den i Michaels mun och skjuta bort
honom. Första gången slog han mekaniskt ihop
tänderna om den. Men sedan han spottat ut den
ville han inte vidare bita i den, ty han visste nu
vad den var, ett livlöst ting, som hans tänder ej
kunde göra någon skada.
Han intresserade sig ej heller för matrosen på
annat sätt än att han försökte undvika honom. Det
var kapten Duncan, där han stod med ryggen stödd
mot relingen och andades tungt och torkade den
strömmande svetten från sitt ansikte, som var
Michaels mål. Hur lång tid det än har tagit att
skildra striden, från den persiska kattans olycka
till svabben i Michaels gap, så hade dock själva
händelserna utvecklat sig så raskt att passagerarna,
som sprungit upp från sina däcksstolar och rusade
bort till skådeplatsen, anlände just som Michael
undvek matrosens svabb genom ett lyckat kast med
kroppen och gjorde ett så våldsamt bett i
kapten Duncans tjocka vad att han fräste en oartiku-
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
