Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stanna kvar ombord. Men då måste ni också ge
mig ett par nya byxor.»
»Det skall jag gladeligen göra, kapten», utbrast
Doughtry. »Och jag skall skaffa er en ny katt
också. Kom an, Killeny Boy. Den här massa
mycket snäll, må du tro.»
Och Michael hörde på. Han hörde ej på med den
sjudande, kvävande hysteriska iver som ännu glödde
inom foxterrierna, ej heller med skälvande muskler
och sprittande överretade nerver, utan kallblodigt
och lugnt, som om ingen batalj nyss ägt rum och
hans kropp ej haft någon känning av sargande
tänder och våldsamma sparkar.
Men han kunde ej låta bli att resa ragg då han
först nosade på ett byxben som hans tänder så
nyss hade slitit sönder.
»Lägg er hand på honom, sir», bad Doughtry.
Och kapten Duncan, som åter blivit samma
godmodiga människa som vanligt, böjde sig ner och
lade stadigt och utan tvekan sin hand på Michaels
huvud. Ja, han till och med smekte hans öron och
kliade honom omkring öronfästet. Och den
gladlynte Michael, som slogs som ett lejon och glömde
och förlät som en människa, lade ner nackhåret,
viftade med sin svansstump, smålog med ögon, öron
och mun och kysste med tungan den hand med
vilken han för en kort stund sedan hade varit i
krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
