Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med tillstramat snöre gick Michael förbi utan
att så mycket som se åt stewarden eller vifta med
svansen. Styrmännen stannade framför Doughtry
och drogo till sig Michael.
»Han är en vilsekommen hund», sade förste
styrmannen.
»Vi försöka anträffa ägaren», ifyllde den tredje.
»Präktig hund — vad kostar han?» frågade
Doughtry och granskade Michael med kritiskt intresse.
»Hurudant lynne har han?»
»Pröva honom», lydde svaret.
Stewarden räckte ut handen för att klappa
honom på huvudet, men drog den hastigt tillbaka,
då Michael reste ragg, morrade och ilsket visade
tänderna.
»Gå på ni, han gör er inte illa», yrkade de
förtjusta passagerarna.
Denna gång var det nära att stewarden fått ett
bett i handen, och han ryggade tillbaka då Michael
ilsket rusade emot honom så långt snöret räckte.
»Ge er i väg med honom 1» röt Dag Doughtry
förargad. »Den lömska besten! Jag tar inte emot
honom för intet.»
Och medan de lydde, strök Michael bakåt i vildt
raseri och gjorde korta, ilskna utfall så godt tjudret
tillät och morrade alldeles ursinnigt mot stewarden.
»Nå, vem kan väl tro att han nå’nsin har sett mig
i sitt liv?» frågade Doughtry triumferande. »Det är
en konst som jag aldrig själv har sett, men jag
har hört talas om den. Tjuvskyttarna i England
brukade förr i tiden låta sina jakthundar göra den.
Om man fick tag i en tjuvskytts hund, kunde ingen
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
