Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niska som hade talat. Men där fanns ingen
människa ... bara en liten papegoja, som helt fräckt
lade huvudet på sned och upprepade sitt »Corky».
Att höns voro tabu hade Michael ordentligt lärt
sig under sin första barndom på Meringe. Höns,
ansåg mister Haggin och hans andra vita gudar,
voro något som hundar måste försvara och inte
anfalla. Men den här tingesten, som inte var någon
höna och tycktes vara en vild befjädrad
jungel-varelse som vilken hund som helst fick hålla jakt
på, talade till honom med en guds röst.
»Stig opp», befallde den så despotiskt, så
mänskligt, att Michael åter blev helt överraskad och tittade
sig omkring i skansen efter den gudastrupe som hade
uttalat det.
»Stig opp, annars ger jag dig ett nyp», lydde
nästa order från den lilla befjädrade varelsen.
Sedan kom en ramsa kinesiska så lik Ah Moys
röst att Michael åter, men nu för sista gången,
såg sig omkring i skansen.
Corky brast ut i ett så vildt och fantastiskt
gapskratt att Michael, med spetsade öron och huvudet
på sned, i detta skratt kände igen alla de olika
röster han nyss hört.
Och Corky, som endast vägde några uns, mindre
än ett halvt skålpund, och var en liten stomme av
bräckliga ben betäckt med en handfull fjäder och
innehållande ett hjärta lika modigt som något
ombord på Mary Turner, blev nästan genast Michaels
vän och kamrat och rättesnöre. Idel tilltagsenhet
och kurage tillvann Corky sig Michaels respekt
alltifrån början. Och Michael som med ett enda oför-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
