Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siktigt slag med sin tass kunde ha brutit av Corkys
smala hals och för alltid släckt den käcka elden i
Corkys ögon, var rädd om honom från första stunden.
Han tillät honom tusen friheter, som han ej skulle
ha tillåtit Kwaque.
Ett arv från förfäderna, alltsedan fyrbenta hundar
först började finnas till på jorden, var instinkten
att försvara sin mat. Den var aldrig
föremål för reflexion. Automatiskt och ofrivilligt som
andedräkten och hjärtats slag var hans försvar för
maten, så snart han höll sin tass på den och högg
tänderna i den. Endast stewarden kunde han med
ytterlig viljeansträngning och självbehärskning
tilllåta att röra hans mat, sedan han väl gripit sig
an med den själv. Till och med Kwaque, som
vanligen utfodrade honom enligt stewardens
föreskrifter, visste att han endast kunde rädda sina fingrar
genom att inte ha något vidare att göra med de
födoämnen som en gång kommit i Michaels ägo.
Men Corky, en boll av vitt dun, en liten glimt av
ljus och liv med strupe som en gud, kränkte fräckt
och oblygt Michaels tabu, förbudet att röra hans
mat. i i
Sittande på kanten av Michaels bleckskål kunde
denne obetydlige äventyrare, som svingat sig ur
mörkret ut i livets solsken och endast var en gnista,
en atom mellan två mörka rymder, bara genom att
resa sin laxfärgade kamm och hastigt spärra ut
sina svarta pärlögon och uppge ett hest, befallande
skrik, som om han haft alla gudars röster i sin
strupe, förmå Michael att ge tappt och tillåta honom
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
