Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terynglingarna fortforo att intressera allmänheten
för varghunden från Alaska, som var halvt björn,
eller för frågan huruvida Crispi Angelotti verkligen
skurit sönder Giuseppe Bartholdis lik i små bitar
och kastat säcken i sjön från Fiskarbryggan, eller
för Japans otvetydiga planer på Hawaji,
Philippiner-na och Nordamerikas Stillahavskust.
Ingenting intressant hände Dag Doughtry och
Kwaque i pestsjukhuset förr än en kväll sent på
hösten. Det artade sig till storm, och det hade
redan börjat blåsa. I en korg med frukt, som
uppgavs vara skickad av de unga damerna i miss Footes
seminarium, fann Doughtry, skickligt gömt i
kärnhuset av ett äpple, en biljett, som bad honom
följande fredagskväll ha ett tändt ljus i sitt fönster.
Och klockan fem på morgonen fick han besök.
Det var Charles Stough Greenleaf, Gamle
sjöbussen själv. Sedan han pulsat i två timmar genom
eucalyptusskogens djupa sand föll han utmattad mot
pestsjukhusets dörr. Då Doughtry öppnade den,
blåste gubben in till honom med en fuktig stormby.
Doughtry tog emot honom i sina armar och ledde
honom till en länstol. Men så erinrade han sig sin
sjukdom och släppte den gamle så plötsligt att han
ramlade ner i stolen.
»Ni måste sannerligen ha varit ute i ett trevligt
väder!» sade Doughtry. — »Hör på, Kwaque. Den
man genomsur. Du dra av honoms skor.»
Men innan Kwaque, som genast föll på knä, hann
röra vid skoremmarna, kom Doughtry ihåg, att
han iockså var oren, och knuffade bort honom.
»Jag vet sannerligen inte vad jag skall ta mig
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
