Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han också hastiga glimtar av Kwaque och Corky.
Ivrigt gnällande stretade han framåt och riskerade
sina ömtåliga tassar bland människors många
hänsynslösa, brådskande, läderskodda fötter, medan han
sökte och vädrade efter Corky och Kwaque, men
i synnerhet efter Steward.
Michael fann sig i missräkningen att ej genast
träffa dem, ty alltsedan hans medvetande började
klarna hade hundarnas begränsning och
underlägsenhet i förhållande till människorna inpräntats hos
honom i form av maningar till tålamod. Tålamodet
att vänta då han ville gå hem och Steward fortfor
att sitta vid bordet och dricka öl, likaså tålamodet
att känna repet om sin hals, staketet som var för
högt att hoppa över, det trånga rummet med den
stängda dörren, som han aldrig kunde öppna, men
som människor öppnade så lätt. Han underkastade
sig alltså att ledas bort av fartygets underkock,
som på Umatilla tog hand om alla hundpassagerare.
Instängd i en liten skrubb på mellandäck, som var
mest fylld med lådor och balar, och med repet om
halsen väntade han alltjämt på att dörren skulle
öppnas och släppa in den förkroppsligade vision av
Stev/ard som behärskade hela hans medvetande.
I stället — fastän Michael ej visste det då och
sedan endast gissade sig till att det var ett dunkelt
uttryck av Del Mars makt — öppnade den rikligt
drickspenningbegåvade underkocken dörren,
lösgjorde hans ledband och överlämnade honom till den
likaledes rikligt drickspenningbegåvade
hyttstewar-den, som ledde honom till Del Mars hytt. Ända in
i det sista var Michael övertygad om att det var
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
