Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortfarit att angripa sin oåtkomlige fiende tills hans
hjärta brast eller han fick kramp. Men han var
normal. Här fanns något oangripligt, diamanthårdt.
Han kunde lika litet segra över det som över
cementtrottoaren i en stad. Den där varelsen var en
djävul, hård, kall, ondskefull och slug som en djävul.
Han var lika ond som Steward var god. Bägge
voro tvåbenta. Bägge voro gudar. Men det här
var en ond gud.
Han tänkte icke allt detta eller någon del därav.
Men överflyttat på mänskligt språk uttrycker det
träffande hans stämning mot Del Mar. Om Michael
varit inbegripen i strid med en varm gud, kunde
han ha rasat och kämpat blindt, tillfogat och
erhållit sår i bataljens hetta, liksom en sådan varm
gud skulle ha tillfogat och erhållit sår, eftersom han
endast var en levande varelse av kött och blod
och andedräkt. Men denna tvåbenta djävlagud
rasade ej blindt och var oförmögen till någon
lidelsefull hetta. Han var som ett sinnrikt, massivt
stålmaskineri, och han gjorde något som Michael ej
hade en aning om att han gjorde — vilket för resten
endast få människor göra, men som alla djurtämjare
göra: hans tanke gick hela tiden Michaels
tanke i förväg, och därför kunde han alltid
vara till reds att med handling parera Michaels nästa
handling. Det var den lärdom han inhämtat hos
Harris Collins, som fastän han var känslosam och
pjollrig make och far, blev en ärkedjävul då det var
fråga om andra djur än människor och härskade
över ett djurhälvete som han hade skapat och gjort
till en god affär. — —
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
