Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen aning om hur det går till. Men Michael
förstod snart att man här endast inhämtade lärdom
genom kroppslig smärta. Kort och godt,
Cedar-wildskolan var en smärtans skola.
Harris Collins vinkade själv den mörklagde unge
guden till sig och kastade en frågande och
granskande blick på Michael.
»Del Mar-hunden, sir», sade den unge guden.
Collins’ ögon klarnade, och han betraktade Michael
närmare.
»Vet ni vad han kan?» frågade han.
Ynglingen skakade på huvudet.
»Harry var en klok karl», fortfor Collins, -skenbart
till den unge guden, men mest till sig själv, ty han
hade för vana att tänka högt. »Han var alldeles
förtjust över att han hade kommit över den här
hunden. Men vad kan han göra? Det är frågan. Harry
är död, och vi veta inte vad hunden kan. — Ta av
honom kedjan.»
Då Michael blev fri, betraktade han överguden
och väntade på vad som skulle inträffa. Ett skrik
av smärta från en av björnarna på andra sidajn
rundeln antydde vad han hade att vänta.
»Ici», sade Collins i sin kalla och hårda ton.
Michael kom och stod framför honom.
»Lägg dig!»
Michael lade sig, men han gjorde det långsamt,
med tydlig motvilja.
»Djävla rashund!» fräste Collins. »Vill du inte
röra på spelet? Nå, det ska vi nog klara. — Stig
upp! — Lägg dig! — Stig upp! — Lägg dig! —
Stig upp!»
25J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
