Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner gömda inne i edra händer. Så här. Så. Just
så, ja. Det är rätt.»
Hon betvingade sig och försökte lyda, men
kastade då och då bedjande blickar på Billikens, som
stod där stel och högdragen med missnöjt
rynkade ögonbryn.
De båda karlarna som körde de påselade
spannen lyfte upp svänglarna så att kvinnan kunde sticka
in hakarna. Hon försökte, men sjönk ihop igen.
»Om någonting går sönder, slita hästarna armarna
av mig», protesterade hon.
»Visst inte», lugnade Collins henne. »Ni blir bara
av med er kofta. Det värsta som kan inträffa är
att knepet avslöjas och att ni blir utskrattad. Men
apparaten springer inte sönder. Jag skall förklara
det igen. Hästarna dra inte i er, utan spjärna emot
varandra, men publiken tror att det är er de försöka
slita i tu. Försök nu en gång till. Grip tag i
svänglarna, släpp ner hakarna i samma ögonblick och
låt dem ta fast. — Nu!»
Han ropade detta i skarp ton. Hon skakade ner
hakarna ur sina ärmar, men vågade ej gripa om
svänglarna. Collins förrådde ej sin vrede. I stället
tittade han bort åt det håll där den kyssande ponnyn
och den knäböjande ponnyn fördes ut från arenan.
Men hennes man rasade:
»Sannerligen, Julia, om du skämmer ut mig så
där . ..»
»Å, jag skall försöka, Billikens», kved hon. »Jag
skall ärligt försöka. Se! Nu är jag inte rädd.»
Hon sträckte ut händerna och grep svänglarna.
Med ett nästan omärkligt leende undersökte Collins
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
