Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
be dem eller vänta på dem. Det finns bara ett
sätt. De måste veta när man vill ha dem att börja,
och att man menar allvar.»
»Hundar ä’ inte dumma», instämde Johnny. »De
veta när man menar allvar eller inte.»
»Ja visst», sade Collins med en gillande nick.
»I samma stund man visar sig slapp mot dem, bli
de slappa i sitt arbete. Om man är beskedlig och
efterlåten, börja de genast begå fel i sina konster.
Man måste hålla dem i skräck. Annars strejka de
och man önskar att man aldrig hade kommit på
den idén att låta dem uppträda offentligt.»
En halvtimme därefter hörde Michael — fastän
han ej förstod ett ord — överdirektören ställa upp
andra regler för en annan medhjälpare.
»Bastarder och blandrashundar ä’ de bästa,
Charles. Inte en fullblodshund på tio duger till något,
så vida han inte är feg, och det är just vad som’
skiljer dem från blandrashundama. De ä’
hetblodiga som rashästar. De ä’ känsliga och stolta.
Stoltheten är deras värsta fel. Tro mig. Jag är
född till det här yrket, och jag har studerat det i
hela mitt liv. Jag är en auktoritet. Och det av
det enkla lilla skälet att jag kan min sak. Kom
ihåg det. Jag kan min sak.»
»Och så ä’ blandrashundar så billiga. Man
behöver inte vara rädd för att fördärva dem eller
slita ut dem. Man kan alltid skaffa andra och det
för en billig penning. Och det är inte svårt att lära
upp dem. Det är just felet med fullblodshundarna,
dem kan man inte skrämma till att lyda.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
