Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gömda karlar tvingad med hugg och slag att agera
under ett helt nummer.
Men det var innan denna dom avkunnades över
henne som Michael gjorde hennes bekantskap. Vid
deras första möte sprang hon plötsligt på honom,
som en skrikande och sladdrande liten dämon, och
hotade honom med naglar och tänder. Men
Michael, som redan var djupt nedsjunken i sin
vanliga dysterhet, såg endast på henne helt lugnt utan
att hans nackhår rörde sig eller hans öron spetsades.
Det tystade henne. Om han sprungit emot henne
eller morrat eller visat vrede eller ogillande, som
de andra hundarna gjorde då de bemöttes så där
av henne, skulle hon ha skrikit och tjutit och hållit
ett förfärligt oväsen, ropat på hjälp och kallat alla
människor till vittne på hur ovärdigt hon angreps.
Men nu tycktes Michaels ovanliga uppförande
tjusa henne. Hon närmade sig honom på försök,
utan vidare bråk, och gossen, som förde henne
i ledband, släppte till litet av den smala kedjan.
»Måtte han bita ryggen av henne», lydde hans
syndiga önskan, ty han hatade Sara intensivt och
ville hellre komma till lejonen eller elefanterna än
passa upp på en elak apa som det inte var någon
reson med.
Och eftersom Michael ej tog någon notis om
henne, gav hon sig fram till honom. Det dröjde ej
länge förrän hon trevade på honom med händerna,
slog en arm om hans hals och smög sitt huvud intill
hans. Sedan började hennes ändlösa pladder. Dag
efter dag träffade hon honom vid olika tider på
arenan, klängde sig tätt intill honom och berättade
289
Michael, Jerrys bror.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
