Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med låg röst, utan att göra en paus för att hämta
andan, sin levnadshistoria, efter vad han antog.
I alla händelser lät det som en historia om hennes
lidanden och all den ovärdiga behandling hon
undergått. Det var en enda lång klagan, och åtskilligt
måste ha handlat om hennes hälsotillstånd, ty hon
snörvlade och hostade ofta, och hon tycktes
alltid ha ondt i bröstet att döma av hennes sätt att
alltjämt varsamt trycka handen emot det. Men
ibland upphörde hon med sin klagan och talade
till honom som en kärleksfull mor — en hel serie
av ömma, smekande tjut som liknade ett
kutt-rande.
Hon var den enda som på Cedarwild rörde vid
honom med en vänskaplig hand, och hon var alltid
snäll, nöp honom aldrig, ryckte honom aldrig i
öronen. Och han å sin sida var den enda vän hon
hade, och han riktigt längtade att få träffa henne
under förmiddagsarbetet — och det fastän varje
möte ofelbart slutade med ett uppträde, då hon
slogs med sin vaktare som ville föra bort henne.
Hennes skrik och protester övergingo i jämmer och
gnällande läten, medan människorna omkring dem
skrattade åt denna besynnerliga kärlekshistoria
mellan henne och den irländske terriern.
Men Harris Collins tolererade, uppmuntrade till
och med deras vänskap.
»De där båda ilskbiggarna trivas bäst tillsammans»,
sade han. »Och det gör dem godt. Det ger dem
något att leva för, och det är hälsosamt. Men kom
ihåg att jag säger, en dag vänder hon sig emot
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
