Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp henne i luften; där skulle hon göra en halv
volt och komma ner med huvudet först, hamna
med framtassarna på hans hand och balansera där
med bakbenen och kroppen i luften. Om och omigen
böjde han sig ner, grep henne om bakbenen och
kastade upp henne i luften. Nästan stel av skräck
bemödade hon sig förgäves att lära sig konsten.
Gång på gång misslyckades hon i att hålla
balansen. Ibland föll hon ner på hans hand som en
trasa, ibland var det nära att hon fallit till marken,
och en gång gjorde hon det verkligen, föll så hårdt
på sidan att hon knappt kunde andas. Hennes
lärare passade på och torkade svetten ur sitt
ansikte och puffade sedan till henne med foten tills
hon reste sig vacklande.
»Det finns ingen hund, som kan lära sig den
där konsten, om man lovar honom mat», fortfor
Collins. »Lika litet som det finns någon hund, som
lär sig gå på framfötterna utan att av käppen ha
tvingats tusen gånger att kasta upp bakbenen i
luften. Men det här konststycket... det slår alltid
an, i synnerhet på damerna. Det är ju så
förtjusande sinnrikt och rart. Tänk, att dras fram ur sin
älskade husbondes ficka och ha ett sådant
förtroende för honom att hon låter kasta sig så där.
Förtroende? Det är så tusan heller. Han har satt
skräck i henne, det är alltsammans.
»Men att ta fram något godt ur fickan då och då
och låta ett djur f,å smaka på det, slår alltid an
på publiken. Det är ungefär all den nytta det gör,
men det är vackert så. Publiken vill gärna tro att
djuren njuta av att de få göra sina konster och
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
