Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försökte slita sig loss ur Saras armar. Den
ursinniga leoparden ämnade kastfa sig över dem, då
han hindrades av ett nytt järnspett. Denna gång
rusade han rätt på karlen och slog emot
gallerstängerna med sådan fart att hela buren skakade.
De andra karlarna måttade åt honom med sina
järnspett, men Alphonso lät ej hejda sig. Sara såg
honom komma och mötte honom med sina vildaste
skrän. Collins ryckte till sig en revolver från en
av männen.
»Döda honom inte!» ropade Castlemon och grep
Collins i armen.
Leopardmannen var själv illa åtgången. Den ena
armen hängde maktlös utmed sidan, och för att
se gned han mot överdressörens axel sina ögon, som
fylldes av blod från ett sår i huvudet.
»Han är min», protesterade han, »och han är värd
lika mycket som hundra sjuka apor och ilskna
ter-riers. Vi ska i alla fall ta bukt på dem. Låt mig)
hållas. Torka mig i ögonen, någon. Jag kan inte
se. Jag har skjutit bort mina lösa skött. Är det någon
som har lösa patroner?»
Ett ögonblick ämnade Sara kasta sig emellan
Michael och leoparden, som ännu uppehölls av
järnspetten, och sedan skulle hon skrika ut sina
hotelser mot rovdjuret, som om hon därmed kunnat
skrämma honom till att hålla sig på avstånd.
Men Michael drog henne med sig, morrande och
med rest ragg, stapplade framåt på tre ben, men
sjönk tillsammans tack vare smärtan i den sargade
bogen. Och nu gjorde Sara sin stora kupp. Med ett
sista skrik av det vildaste raseri sprang hon upp
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
