Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att betinga ett högt pris och göra den knallsuccés
som Harry Del Mar förutsagt.
Men ännu så länge låg han gipsad i många
tröttsamma dagar och hindrades från att få feber. Man
skötte honom förträffligt. Men icke av kärlek eller
tillgivenhet. Det hörde endast till Cedarwilds
system, som gjorde anstalten så omtyckt. Då han
befriades från gipsförbanden, förbjöd man honom ännu
den instinktiva njutning som alla djur finna i att
slicka sina sår, ty han var ännu omlindad med
skickligt anbragta bandage. Och då dessa slutligen togos
bort, fanns det inga sår att slicka, men djupt in i
axeln satt en smärta som ej dog bort på flera
månader.
Harris Collins plågade honom ej längre med att
försöka lära honom konster, och en dag lånade han
bort honom till en man och en kvinna, som hade
förlorat tre av sina hundar genom lunginflammation.
»Om han duger till något, kan ni få honom för
tjug.u dollars», sade Collins till mannen, Wilton
Davis.
»Och om han kreverar?» frågade Davis.
Collins ryckte på axlarna. »Då ämnar jag inte
sitta uppe om nätterna och sörja honom. Han är
omöjlig att lära något.»
Och då Michael lämnade Cedarwild i en bur, som
sattes upp i en godsvagn, var det inte sannolikt
att han någonsin skulle komma tillbaka, ty Wilton
Davis far känd bland menagerifolk för sin
grymhet mot hundar. Han kunde visserligen vara litet
rädd om finare hundar med särskilt inbringande
konster, men sådana där komparser var det inte
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
