Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ingen behöver tala om det för mig», började han
i frånvarande ton. »Jag vet det. Jag hörde det.
Hunden följde med melodien. Inte sant? Jag vädjar
till er alla. Gjorde han inte det? Han sjöng. Det
vågar jag mitt huvud på. — Sluta nu, god’ vänner,
låt aporna få rast. Det här måste man ta närmare
reda på. Herr fiolist, spela om det där igen: ’Hem,
kära hem’... gå på bara. Spela kraftigt och högt
och långsamt. Hör på nu allesammans och säg mig
om jag är tokig eller om inte den där hunden sjunger
melodien. — Där hör nii Vad sägs om det? Har
jag inte rätt?»
Det blev ingen opposition. Michael öppnade
munnen och började nervöst trampa med framfötterna
sedan några takter spelats. Harris Collins steg fram
till honom och sjöng med.
»Harry Del Mar hade rätt då han sade att den
där hunden var extra förstklassig och då han sålde
sina andra hundar. Han visste vad han gjorde.
Den där hunden är en Caruso. Ingen sådan där
tjutande korist som Kingmantournén hade en hel
kör av, utan en riktig sångare, en solist. Inte
underligt att han inte ville lära sig några konster.
Han hade sin specialitet hela tiden. Och tänk att
jag hade så när skänkt bort honom till den där
hundmördaren Wilton Davis! Men så kom han
tillbaka... Johnny, sköt om honom extra bra
hädanefter. Kom hem till min bostad med honom i kväll,
så skall jag pröva honom ordentligt. Min dotter
spelar fiol. Vi ska se vad han kan sjunga till
hennes ackompanjemang. Han är en riktig
guldgruva, kom ihåg att jag säger det.»
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
