Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, ja ännu mera, eftersom han var mera
intelligent. Bedövad av smärta, förfärad över sin
oförmåga att tillintetgöra mannen som vållade den,
förlorade Ben Bolt allt sitt mod. Han tog
skymfligt till flykten för den lilla tvåbenta varelsen som
var fruktansvärdare än han själv — och han var
ändå en fullväxt bengalisk kungstiger. Han
hoppade högt i luften av förskräckelse, han sprang
av och an med nedböjt huvud för att undgå detta
regn av smärtor. Han löpte till och med till storms
mot arenans sidor, sprang upp och sökte förgäves
äntra de hala, lodräta järnstolparna.
Som en hämndens dämon förföljde Mulcachy
honom och stack och slog, i det han mumlade
mellan tänderna: »Jaså, du vill ha gräl? Det skall jag
nog ta ur dig. Här har du för det! Och här! Och
här!»
»Nu har jag gjort honom rädd för mig, och resten
blir nog lätt», förklarade han, i det han hejdade
sig och flämtade av ansträngning, medan den stora
tigern hukade sig ner och skälvde och kröp
baklänges från honom mot arenagallrets sockel. »Nu,
god’ vänner, hålla vi rast i fem minuter, så att
vi få hämta andan.»
Mulcachy fällde ner en av järnstolparna och
gjorde stadigt fast den vid dess plats på golvet och
beredde sig på att lära tigern hans första
konststycke. Ben Bolt, som var född och uppväxt i
jungeln, skulle tämjas att sitta på stolar i löjlig
och tragisk härmning av människovarelserna. Men
Mulcachy var inte riktigt färdig. Den första lek-
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
