Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 357 —
för kort tid; och att vi båda kunde leva på skilda
platser —", svarade Jeannette.
"Då vill jag alltså hoppas!" viskade Alfonso. "Vi
skola låta avgörandet om vår framtid bero av Eliza. —
Hon skall bestämma, vad jag har att göra, för att se
min älskade Jeannette, så lycklig som jag önskar det. Ty
att ni älskar mig, Jeannette, det vet jag nu. O, huru
dåraktiga voro vi icke båda, som icke anade vad som
försiggick i våra hjärtan!"
Ännu en handtryckning. Jeannettes tårar flödade nu
ymnigt.
"O, Alfonso, Alfonso," bad hon sedan med djupt
sorgsen stämma, "har ni också övertänkt allt, allt! Låt
mig icke drömma så underbart, om jag sedan åter måste
vakna! Eder ställning, edra föräldrar, eder rikedom —"
"Men Jeannette", avbröt Alfonso henne stormande,
"vad tror ni bara? måste jag icke anse mig för att vara
den lyckligaste av alla människor, om ni säger mig,
att ni älskar mig? Och mina föräldrar — o, hur
oändligt komma de ej att glädja sig däröver, att få kalla
Büchtings andra dotter för sin egen. Vilken sällsam
oro besvärar er? Tror ni då, att mina föräldrar och
jag tänka så lågt, att vi se efter rikedom, när klokhet
och ett gott hjärta ersätter all världens rikedom? Var
icke min far fattig?"
"O, inte mer, inte mer för idag!" bad Jeannette.
"Mitt hjärta är för fullt. Jag ber er att gå!"
Det låg något så oemotståndligt i dessa ord, att
Alfonso, om också något förvånad genast drog sig
tillbaka. Han stannade i närheten och såg, hur Jeannette
under skydd av mörkret lade sina armar om Eliza, och
lät sitt huvud vila på hennes skuldra och tyst tycktes
gråta. Sedan såg han hur Eliza milt smekte Jeannettes
kinder och han förstod att det fanns stämningar i ett
flickhjärta, som en mans ögon icke fick inblick i.
Jeannette älskade honom, därpå tvivlade han icke mer. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
