Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 450 —
ytterligare fyra veckor. På kvällen den 13 juni hade
han plötsligt fått ett telegram från mr. Dantes med den
korta frågan: "Är ni ännu i Cincinnati?" Han hade
genast svarat jakande, och därefter hade han fått ett
utförligare telegram med noggranna uppgifter, om det
som hade passerat och med anhållan, att observera alla
tåg som kommo till Cincinnati. Han hade alltså sett
oss stiga ur tåget, hade följt oss, och senare avsänt ett
telegram till mr Dantes. Vidare hade han noga
observerat hotellet dit Pettow hade fört mig. Då jag ganska
sent på kvällen öppnade fönstret för att släppa in frisk
luft i rummet, hade det lyckats honom att kasta upp en
papperslapp, som skulle lugna mig. Följande morgon
hade han så följt efter oss, men dessförinnan hade han
givit en vän i uppdrag att vidarebefordra ett telegram
till mr. Dantes. I detsamma meddelade han, att
Pettow ville föra mig söderut. Samma meddelande hade
han kvarlämnat på järnvägsstationen, då han förutsatte,
att mr. Dantes skulle komma att förfråga sig där. Man
kunde alltså förutse, att Dantes och Richard — även
om hans återkomst hade missionären informerat min
vän White — skulle anlända med första tåg till
Cincinnati och Justus var alldeles säker på, att mr. Dantes
skulle finna vårt spår, och även samla ihop lämpligt
folk för att kunna taga upp striden med Pettow och
hans bundsförvanter. Han sade, att det endast gällde
att hålla ut en eller två dagar i grottan. Sedan skulle
nog våra motståndare vara fördrivna, och vi skulle
befriade åter lämna grottan.
På min fråga, om det verkligen vore omöjligt för våra
förföljare att hinna upp oss här, svarade han, att
visserligen fanns en väg hit som icke förde över floden —
den s. k. vägen genom skärselden — men den var så
farlig, och dessutom så okänd, att han icke kunde tänka
sig, att våra förföljare skulle komma att begagna sig av
den. I allra värsta fall förblev oss dock ännu en utväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
