Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svante blev förfärligt glad, när han fick höra,
att det ville pappa mycket gärna. Han gick ned
med Svante på gården, och där stodo stora långa
metspön, som pappa hade köpt. Pappa tog ett spö,
som var Svantes, och började göra det i ordning.
Först satte han på rev, och så trädde han på ett
grönt och vitt flöte på reven. När det var gjort,
kom turen till ett runt sänke av bly, vilket också
träddes på. Till sist slog pappa en besynnerlig
knut, som fäste en vacker krok på tafs ytterst
i ändan av reven.
Hela tiden stod Svante och såg på. Spöt, reven,
flötet, sänket och kroken, som hade tafs — alltihop
tyckte han om, och det kliade i fingrarna på
honom, innan han fick ta det. Pappa talade mycket,
som var för Svantes räkning [1]. Han sade åt
honom att akta sig för kroken [2], att inte slänga
med reven, så att den trasslade in sig eller så
att kroken kom i ögat på honom själv eller någon
annan. Det var rysligt mycket, han skulle akta
sig för, och så skulle han förstås inte gå ned på
bryggorna.
Svante stod och hörde på, och han svarade “ja”
och “nej”. Men han måtte inte ha hört så noga
efter, ty han svarade ibland “nej”, när han skulle
ha sagt “ja”, och “ja”, när han skulle ha sagt
“nej”. Och då ropade pappa till honom: “Vad
säger du, pojke?” så att Svante hoppade högt i
vädret.
Ty Svante tänkte bara på sitt metspö och hur
fint det var. Vad pappa sade, det hörde han nog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
